Halltröskeln är hög men 88-åriga Ingrid Bengtsson lyfter vant foten och sätter den på stugans breda golvplankor. Det tar ett tag för ögonen att vänja sig vid dunklet för det enda som lyser upp finrummet är en svag höstsol genom spetsgardinerna och en ljuskrona som hänger från det låga taket.
– Jag hade en så underbar uppväxt här, säger hon.
Svartvita familjeporträttoch blekta 1800-talstapeter avslöjar att huset är mycket gammalt. De äldsta delarna byggdes för över 200 år sedan och förutom boningshuset finns en matkällare, ett lusthus samt ett uthus med bakugn och verkstad. Från början var gården kringbyggd men uthuslängorna revs vid sekelskiftet 1900. Ingrid kom hit som nyfödd och gårdsägarna Johan-Petter och Kersti Dyrendahl tog emot henne trots att de hade åtta egna barn.
– Jag minns att det serverades morgonkaffe klockan halv sex. Sedan var det alltid mycket att göra. Vi åkte till mejeriet eller kvarnen och tog hand om alla djur, säger hon.
Ingrid visar runt i sittbarndomshus och berättar om julkalasen med tjugo sorters kakor och vintrarna när de värmde tegelstenar att ha i sängarna. Hon kommer ihåg rågmjölsgröt och hönssoppa och när hon fick åka häst och vagn till marknaden i Varberg.
– När jag var tio år gammal fick vi elektriskt ljus. Jag tyckte det var underligt att till och med hönsen skulle ha lampor, säger hon.
Så småningom gifte sig Ingrid och flyttade till Göteborg, men varje sommarlov tog hon med sig sönerna till gården. Några av syskonen Dyrendahl bodde kvar på gården och när Ingrid var i 50-årsåldern avled den sista. Eftersom ingen av dem hade egna barn såldes huset på auktion. Ingrid hade sparat pengar hela sitt liv och sa åt sin man att stanna hemma medan hon åkte för att ropa hem huset.
– Jag var så mån om att huset inte skulle rivas. Så den dagen var jag glad, säger hon.
I slutet på 1980-taletavled Ingrids man och hon flyttade tillbaka till Halland för att bo närmare huset. Att bo på själva gården var dock aldrig aktuellt eftersom det fortfarande saknade tillgång till vatten och avlopp.
– Flera gånger har jag försökt få lov att bygga ett bostadshus på tomten. Nu har jag gett upp, säger hon.
När hon köpte gården hade skorstenen rasat och tjälen hade vänt upp och ner på stengolvet i köket. 1994 blev gården byggnadsminnesmärkt och med hjälp av bland annat Föreningen Halländska Hus och Gårdar har hon återställt den till ursprungligt skick. Den senaste renoveringen var att lägga på nytt halmtak och i början av oktober fick hon bidrag från länsstyrelsen för att röja sly mellan husen.
Trots att hon är 88 åråker hon till gården nästan varje dag. När hon orkar tar hon tag i projekt som att städa och sortera bland serviserna men oftast sitter hon bara på trappen bland fallfrukt och uthus och ser katten Nisse jaga småfåglar.
– Jag tänker på vad vi gjorde och på alla människor som levde på gården förr. Det är rogivande att vistas här, säger hon.
Hon funderar också över vad som kommer att hända med gården när hon inte orkar vårda den längre. Hennes söner och barnbarn verkar inte lika måna om huset som hon är, och vissa besökare berömmer den vackra tomten men säger att husen borde rivas. Eftersom gården är byggnadsminnesmärkt är det inte längre en risk.
– Kära någon, vem vet vad som kommer att hända framöver. Jag hoppas bara att det kommer hit någon som tycker mycket om gården, säger hon.
