LÄS MER:De kämpar för kvinnors rätt att få föda hemma
När vi träffar Hanna Widlund har hennes son – i skrivande stund fortfarande utan namn – hunnit bli några veckor gammal. Den femte januari kom han till världen hemma hos Hanna, maken Roberth Palm och storebrorsan Mauro, i villan i Stenhuggeriet strax utanför centrala Halmstad.
– När jag var gravid den här gången kände jag ett fördjupat intresse för allt kring att föda och bära barn. När jag förstod att möjligheten till att föda hemma fanns ville jag verkligen göra det, berättar Hanna.
Orsakerna till att denna önskan växte sig allt starkare i takt med att graviditeten fortskred är flera. Dels hade Hanna en känsla av att hon skulle känna sig mer trygg i sitt eget hem med barnmorskor hon kände runt omkring sig. Dels kände hon att hennes egen stress skulle minimeras om hon skulle slippa sjukhusmiljön. Coronapandemin hade ingenting med hennes beslut att göra.
”Jag kände mig fullständigt närvarande och så i kontroll hela tiden.”
– Min första son är född på sjukhus och det var också en fin upplevelse, absolut. Men samtidigt tror jag inte att ett sterilt rum med stark belysning, fullt med människor du inte känner, skapar de bästa förutsättningarna för en naturlig och okomplicerad förlossning.
”Jag var aldrig rädd eller orolig”
Med facit i hand är Hanna otroligt nöjd med hela sin förlossningsupplevelse. Första värken kom på eftermiddagen vid 15-tiden. De första timmarna var det bara hon och maken hemma, deras andra son var hos barnvakter. Barnmorskorna Jennie och Jeanette från Barnmorsketeamet (se relaterad artikel) kom vid 19-tiden.
– Varje del av förlossningen fick verkligen ta sin tid. Och hela tiden var jag omgiven av människor som lät mig styra hela förloppet. Ingen sa åt mig vad jag skulle göra, men när jag behövde stöd fanns de där.
23.30 föddes Hannas och Roberths son på en madrass framför brasan i vardagsrummet, nästan fem kilo tung och 55 centimeter lång. Hanna stod på knä när han kom, och allt gick bra. De hade laddat upp med massa handdukar vid madrassen.
– Jag var aldrig rädd eller orolig. Tvärtom kände jag mig fullständigt närvarande och så i kontroll hela tiden. Min kropp sa till mig vad jag skulle göra.
Tycker alla borde ges möjligheten
Hanna berättar att det har inneburit en väldig trygghet för henne att veta på förhand vilka barnmorskor hon skulle ha med sig vid sitt stora ögonblick. Att slippa stressen i att behöva ta sig till sjukhus och inte veta om man får stanna där eller inte har också varit skönt.
– Jag tycker verkligen att alla borde få möjligheten att föda hemma. Vi betalade ungefär 12 000 för alltihop, men det ska ju inte vara en klassfråga. Det borde ingå i vårdvalet.
”Det var en så nära och familjär stämning, med brasan som brann. En utopi.”
Och du var aldrig orolig för att något skulle gå fel där hemma, något som skulle kräva snabb läkarvård?
– Nej, faktiskt inte. Jag litade helt och hållet på att jag skulle fixa det, med stöd av Jennie, Jeanette och min man. Och hade något hänt är ju sjukhuset väldigt nära. Många har sagt till mig att jag är så modig som födde hemma, men för mig är det tvärtom. Jag tycker man är modig om man känner sig trygg med att föda i sjukhusmiljö.
Till sist Hanna, hur kändes det i ögonblicket när din son föddes?
– Det var såklart en helt otrolig upplevelse, för både mig och min man. Det var total lycka. Och sen efteråt var det så mysigt att ligga där i soffan med plutten på mitt bröst, och de andra som lugnt och fint gick runt omkring mig. Det var en så nära och familjär stämning, med brasan som brann.
