Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Trygghet. Gunilla Gillander och Bengt-Åke Andersson talar med värme om personalen på palliativa och den tid de tillbringade där när deras anhöriga var svårt sjuka.

Här fick de trygghet in i det sista

Trygghet och gemenskap är ord som ofta återkommer när Gunilla Gillander och Bengt-Åke Andersson berättar om tiden de tillbringade på palliativa avdelningen där deras anhöriga tillbringade sin sista tid i livet.

Gunilla Gillander och Bengt- Åke Andersson träffades så gott som dagligen under flera månader när Gunillas make Gösta och Bengt-Åkes hustru Monica vistades på palliativa avdelningen. De har, trots att deras respektive var svårt sjuka och avled på avdelningen, många fina minnen därifrån.

De har inte setts sedan i somras när Monica och Gösta gick bort med några dagars mellanrum. Nu vill de berätta om vad palliativa avdelningen och personalen där betytt för dem.

Bengt-Åke Andersson hämtar sig så sakta efter sin förlust och har börjat hitta ett nytt sätt att leva sitt liv. Två nya vänner som han mötte under sin tid på palliativa avdelningen har blivit viktiga för honom.

– Vi är tre gubbar som träffas ungefär en gång i veckan för att äta lunch. Vi kan prata om hur vi har det och vad vi varit med om. Vi förstår precis vad vi pratar om. Det känns skönt. Ingen som inte varit med om detta kan förstå vad vi gått igenom.

Gunilla Gillanders man kom till palliativa efter att ha vårdats hemma under en längre tid.

– Det var en enorm trygghet att komma till palliativa och Gösta ville vara där. Personalen är helt fantastisk och betyder väldigt mycket. Det viktigaste är att man har en annan syn på smärtlindring. Gösta hade aldrig ont.

Gunilla och Bengt-Åke prisar personalen för deras förmåga att skapa glädje och båda har många ljusa minnen från tiden på avdelningen.

– Jag minns en kväll när jag och Gösta satt ute på terrassen och lyssnade på Allsång på Vallarna som hördes jätteväl bort till oss. Då kom personalen med ostbricka, minns Gunilla.

Bengt-Åke minns midsommarafton när ett tjugotal personer samlades till knytkalas i samlingsrummet.

– Vi försökte ta vara på varje tillfälle att fira tillsammans med våra anhöriga så att de fick annat än sin sjukdom att tänka på. Vi blev ett gott gäng.

Gunilla och Bengt-Åke återkommer till den känsla av trygghet som personalen lyckades förmedla och det proffsiga beteende som de upplevde att teamen som vårdade deras anhöriga hade.

– Det var så stor skillnad jämfört med att vara på ett sjukhus. Där vet man sin plats och är en patient. På palliativa var det något helt annat, minns Bengt-Åke.

– Det var en trygghet för oss att vi var så många i samma situation. Vi blev som en stor familj, minns Gunilla.

Både Gunilla och Bengt-Åke har många erfarenheter med sig från åren som anhöriga till svårt sjuka personer.

– Vi levde mer i nuet och tog vara på vardagen på ett helt annat sätt än tidigare när Gösta blev sjuk. Livet kändes inte alltid hopplöst som många trodde att det gjorde, minns Gunilla.

– Man får ett annat sätt att tänka, säger Bengt-Åke.

– Man ska inte vara småaktig utan ta vara på livet. Och är man gift så är det en skyldighet att ställa upp. Jag gjorde det för Monica och jag vet att hon hade gjort samma sak för mig.

Gunilla och Bengt-Åke har varit tillbaka på avdelningen och de vet att de alltid är välkomna. Men ingen av dem känner ett behov av att göra det. Men att berätta för HP:s läsare om vad avdelningen betytt för dem är viktigt.

– Inte minst för att politikerna kan få upp ögonen för vad avdelningen betyder för den som hamnar i vår situation. Den är ovärderlig, säger Gunilla.

Läs även: Långt ifrån en sjukhusmiljö

Fler nyheter om Halland hittar du här

Superlokalt – här får du senaste nytt från ditt område

De senaste lokala bostadsköpen hittar du här