Familjen förlorade 15-åriga sonen Hampus i leukemi

För knappt fem månader sedan somnade 15-årige Hampus Persson in till följd av leukemi.
– Jag väntar fortfarande på att han ska komma hem, säger hans mamma Matilda Nilsson.

ANNONS
|

”Mamma, du vet att jag ska dö va?”.

Matilda Nilsson hade lagt sig i sängen bredvid sin 15-årige son Hampus Persson när frågan kom. Det var en kväll i mars hemma i huset i halländska Lindberg där Hampus tillbringade sina sista veckor i livet. Matilda och Hampus pappa Mathias Persson turades om att sova bredvid sonen. Knappt ett år tidigare hade Hampus fått sin diagnos ALL (Akut lymfatisk leukemi). Hemma vid köksbordet, efter en fotbollsträning i februari förra året, berättade Hampus att han kände stora knutor i halsen, armhålorna och ljumskarna.

– Efter att han berättat så satte jag mig och googlade - trots att man inte ska göra det. Sedan ringde jag och bokade en läkartid, säger Matilda Nilsson.

ANNONS

Till en början var beskedet att Hampus hade drabbats av en väldigt kraftig förkylning och att infektionen hade satt sig i lymfkörtlarna. Men när knutorna inte försvann kontaktade familjen barnmottagningen i både Halmstad och Varberg. Efter många turer fram och tillbaka fick till slut Hampus en tid för lungröntgen. Det visade sig att han hade förstorade lymfkörtlar i lungorna - så stora att läkarna på barnmottagningen i Halmstad var rädda att han skulle sluta andas. Hampus skickades direkt med ambulans till barncancercentrum på Astrid Lindgrens sjukhus i Göteborg.

– Där och då drog hela resan igång. Vi var i Göteborg en vecka och därefter tillbringade vi sju-åtta veckor i Halmstad innan vi tillfälligt fick komma hem igen, säger Matilda Nilsson.

I slutet av mars fick Hampus sin cancerdiagnos. Familjens liv övergick till en vardag med långa sjukhusvistelser och en ständig väntan på provsvar. Han hade drabbats av en aggressiv cancerform och behövde cellgiftsbehandling som gjordes på barncancercentrum i Göteborg. Till en början svarade kroppen bra på behandlingarna men efter några månader upptäckte läkarna att den inte gav den effekt som man önskade. Det beslutades att Hampus skulle genomgå en stamcellstransplantation och man lyckades hitta en donator från Tyskland. Efter fem dagars strålning av kroppen var det i december dags för transplantationen.

ANNONS

– Det var en jättebra dag, han var pigg då. Men under jul och på hans födelsedag den 28 december var han dålig, det märktes tydligt på honom.

Dagarna och veckorna gick och familjen var mer eller mindre bosatta på Ronald McDonald Hus. Huset, som ligger strax bredvid sjukhuset i Göteborg, är en bostad dit familjer får bo under pågående behandlingsperioder. Matilda beskriver det som att de levde i en annan värld.

– Vi var helt isolerade under den här tiden. Det var som att där ute pågick den riktiga världen och innanför de här fyra väggarna är det bara sorg, hopp och väntan på provsvar. Det var hela vår tillvaro. Det var väl där och då som jag började känna att det här inte kommer gå bra, jag kände det i magen. Samtidigt ville Hampus bara hem, det var hans högsta önskan.

Hampus blev allt sämre och i början av februari i år fick familjen beskedet att stamcellstransplantationen inte lyckats få bort cancern ur kroppen. Det enda läkarna kunde göra nu var att sätta in bromsmedicin.

– Hampus frågade sin pappa hur långt han hade kvar. Både vi och läkarna har hela tiden varit helt öppna och raka med honom, så Mathias svarade att det inte handlade om så lång tid. Egentligen tror jag att Hampus hade vetat ganska länge att det var någonting som inte stämde i hans kropp.

ANNONS

I slutet av februari fick Hampus äntligen komma hem. En av hans önskningar var att besöka sin klass på Lindbergs skola för att själv berätta om sin situation.

– Han var så bestämd att han skulle göra det där. Han satt framför klasskompisarna och berättade att han var tillbaka hemma men att det inte fanns något att göra. Och inte en tår fällde han. Han var så jäkla stark den där ungen, jag kan inte förstå hur han hittade styrka. Han är unik detta barnet, säger mamma Matilda.

Hemma i Lindberg pendlade Hampus hälsa. Han blev sakta sämre men vissa dagar var bättre och då gick han på bio med lillebror Theo eller ordnade pizzakväll med flickvännen. Efter att han drabbats av en blodförgiftning fick han åka tillbaka till sjukhuset men ville hela tiden hem.

– När han kom hem den helgen tog jag hit hela stora familjen och Hampus flickvän så det var fullt hus. Då piggnade han till några dagar.

Men Hampus blev allt svagare ju längre veckorna gick och till slut blev sjukdomen för svår. Klockan 19.07 den 30 mars 2020 somnade han in hemma i sin säng. Bredvid honom satt mamma, pappa och lillebror Theo.

– Just där och då var det inga panikkänslor. Han hade haft ont så länge och det är väldigt svårt att se sitt barn lida på det sättet. Så ska inte livet vara. Det var väl först efter begravningen som jag klappade ihop och förstod vad vi gått igenom, säger Matilda och fortsätter:

ANNONS

– Många har frågat oss hur vi har orkat - men man orkar vad som helst för sina barn. Men ingen förälder ska behöva vårda sitt barn i livets slutskede.

Hampus begravning hölls i Valinge kyrka 23 april. På plats var den närmsta familjen samt Hampus flickvän, hennes föräldrar och Hampus fem närmaste vänner. På grund av coronapandemin kunde de inte ta in så många gäster som de önskade.

– Det var otroligt jobbigt. Men vi löste det genom att livesända begravningen så att hans klasskompisar kunde se den. Efter ceremonin hade vi drop-in i kyrkan så att några personer i taget kunde komma in för att säga hej då till Hampus. Det blev faktiskt väldigt fint och personligt för man hann prata med nästan alla. När dagen var över hade väl nästan 200 personer besökt kyrkan.

Hur hanterar man som förälder att förlora sitt barn?

– Det går inte att hantera, jag kan inte göra det. Den första månaden gick jag och väntade på att Hampus skulle komma hem. Det väntar jag fortfarande på. Men jag har Theo och finns där för honom och det är ju som man säger - barn är bästa medicinen. Jag och Theo pratar mycket om Hampus; vad han tyckte om att göra och minnen vi har tillsammans. Och varje dag går jag till Hampus grav och pratar med honom.

ANNONS

Familjen, tillsammans med föreningen Varberg för Liv, anordnar en fjärilspromenad i centrala Varberg till minne av Hampus den 22 augusti. Pengarna de samlar in går till Varberg för Liv som har planer på att starta ”Hampus stuga”. Förhoppningen är att kunna erbjuda boende till familjer, vars barn har drabbats av allvarliga sjukdomar, så att de ska få miljöombyte och roliga upplevelser.

– Hampus hade tokälskat den idén för han ville alltid hjälpa andra, säger Matilda Nilsson.

Kan livet någon gång bli som förr?

– Nej, det är helt omöjligt. Det kommer aldrig bli som det var innan och i dag har jag liksom svårt att hitta mening med saker och ting. Det var ju inte så här vi hade tänkt att livet skulle bli.

ANNONS