Även om den kallas mes, är skäggmesen varken släkt med blåmesar eller särskilt mesig av sig. Den hör hemma på en alldeles egen gren i fåglarnas släktträd, men sittplatsen i verkliga livet är snarare ett vasstrå än en gren. Det är i vassområden som skäggmesen hör hemma, och i södra Halland kan man möta den i vassarna vid Lagans och Fylleåns mynningar och, framför allt, i hamnutfyllnaden i Halmstad.
Men vassen i hamnutfyllnaden kan sägas susa på sista versen. Inom något år kommer detta stora vassområde att fyllas ut och exploateras. Som fågelintresserad och naturvän är det naturligtvis lite sorgligt. Samtidigt måste man tillägga att detta, av människan skapade område, under nästan 50 år varit en förstklassig fågellokal. Området har dessutom gång på gång skiftat utseende.
Under 1970-talet hyste stora dammar ofta jätteflockar med änder. På 1980-talet pumpades slam och muddermassor in och gav fina stränder för vadarfåglar. Årtiondet därefter huserade en stor skrattmåskoloni och på de allt torrare markerna fanns gott om ogräs som lockade lärkor och finkar. Strax efter millennieskiftet vandrade vassen in, och det är alltså där som skäggmesarna huserar.
Skäggmesen är en sentida invandrare i Sverige. Den kom söderifrån i mitten av 1960-talet, och ett av de första fynden i landet gjordes faktiskt på Hagön nära Fylleåns mynning. Där sågs en flock med sex individer i november 1967. Några år därefter (1972) anlände ett litet antal skäggmesar till sjön Tåkern i Östergötland och dess stora vassar. Det blev starten till vad som måste beskrivas som en befolkningsexplosion. Redan 1975 beräknades 2500 par häcka i sjön och hösten 1976 fanns där minst 20 000 individer!
Men så har också skäggmesen en potential att föröka sig som få andra fåglar. Under en häckningssäsong kan ett par föda upp inte mindre än fyra kullar, oftast med fyra till sex ungar i varje kull. Dessutom lär det förekomma att skäggmesar som kläcks tidigt på våren själva häckar under sensommaren, det vill säga när de bara är ett par månader gamla. Det är väl känt att möss och sorkar kan fortplanta sig samma år som de föds, men när det gäller fåglar är skäggmesen unik i detta avseende, åtminstone i den svenska fågelfaunan.
Under sommarhalvåret lever den på insekter som den hittar i vassens strån, men när hösten kommer blir den vegetarian.
Skäggmesen är också udda när det gäller matvanorna. Under sommarhalvåret lever den på insekter som den hittar i vassens strån, men när hösten kommer blir den vegetarian. Då är det i stället vassfrön som står på menyn. Detta ganska abrupta byte av föda måste ställa speciella krav på dess matsmältning. För att lättare kunna smälta de hårda vassfröna söker sig skäggmesarna till fast mark där de plockar i sig små gruskorn. Nere i muskelmagen bidrar gruset till att mala sönder fröna så att näringen i dem blir tillgänglig.
Det är inte alltid så lätt att få syn på skäggmesarna ute i vasshavet. Däremot hörs de ofta. Lätet är ett ganska klangfullt men lite orent ”pching”, och när fåglarna uppträder i flock låter alla på en gång.
Lättast att se är skäggmesarna under hösten. Då sitter de högt upp på vasstråna och plockar frön ur vipporna. Fåglarnas grundfärg är gulbrun hos både honan och hannen, men hannen har ett iögonfallande grått huvud med breda svarta band från ögonen och nedåt halsen. Det ser ut som slokmustascher.
Tillbaka till hamnutfyllnaden i Halmstad. Under vinterhalvåret stannar i regel skäggmesarna i vassen. Men det händer att en flock grips av oro och ger sig i väg. Fåglarna stiger då snabbt uppåt under ivrigt låtande och försvinner mot himlen. Det verkar vara en färd mot okänt mål, men förmodligen är det denna högflykt som gjort det möjligt för skäggmesarna att sprida sig även där det är långt mellan vassområdena.
Vill man möta denna udda fågel, ska man åka längst ut i utfyllnadsområdet. Gå ut på den vall som skiljer den yttre, öppna dammen från vasshavet och lyssna efter ett klangfullt ”pching”. Rätt var det är, sitter en liten mustaschprydd herre på ett vasstrå i närheten.
Läs också:
