En hisnande klättring – följ med upp i Grimetons torn

I nära hundra år har metalljättarna tornat upp sig över Halland. Lika länge har folk klättrat i dem – både med och utan tillåtelse. Vi fick testa att klättra upp i ett av Grimetons 127 meter höga antenntorn.

ANNONS
|

Efter 60 meters nästan lodrät klättring på en stege vilar vi på en platå. Korna, som såg så stora ut på marken, har krympt till leksaksdjur.

Klätterguiderna Ellie Bartholdsson och Rebecca Antonsson har gjort den här klättringen många gånger – men som nybörjare börjar andhämtningen bli tung och armmusklerna trötta.

Att titta ner rekommenderas inte för de höjdrädda, men jag tittar lika ogärna upp.

Då ser jag nämligen hur långt, långt det är kvar till toppen.

Såklart filmade vi vår klättring – se klippet här ovan.

Nära 100 år gamla

Grimetons antenntorn är 127 meter höga. De sex T-formade masterna står i rad, mitt i det halländska landskapet en dryg mil öster om Varberg.

ANNONS

Här har de stått sedan mitten på 1920-talet och är i dag världens äldsta och enda kvarvarande långvågssändare. Att det blev just här beror på att morsesignalerna skulle skickas till Radio Central i New York och man behövde en plats med en så rak väg över havet, ostörd av landmassa, som möjligt.

Allt eftersom tekniken utvecklades skrotades till sist Grimetons systerradiostationer världen – alla förutom Grimeton.

Som förstagångsklättrare får man räkna med lite träningsvärk i armar och ben.
Som förstagångsklättrare får man räkna med lite träningsvärk i armar och ben. Bild: Olof Ohlsson

Som enda överlevare hamnade därför stationen på Unescos världsarvslista 2004.

– Många tycker kanske att det är lite märkligt att den här gamla radiostationen ligger på samma prestigefyllda lista som barriärreven och de egyptiska pyramiderna, säger Rebecca Antonsson och fortsätter:

– Men det är för att den är så världsunik och det är som att gå in i en tidsbubbla för den teknologiska utvecklingen från 20-tal till 60-tal.

”Vi lever på att ha besökare”

Turister har besökt världsarvet Grimeton sedan många år tillbaka, men det var först förra sommaren som de fick börja klättra i antenntornen.

– Vi ville få igång det här världsarvet lite bättre. Vi lever ju på att ha besökare, det är jätteviktigt och det här är ett sätt att locka en annan målgrupp, säger Ellie Bartholdsson.

"Klätterskiftet” på Grimetons radiostation

Kostar 1 595 kronor.

Sker varje lördag i juli, augusti och september klockan 10.00-13.00.

Åldersgräns är 16 år, i ansvarig vuxens sällskap. Annars 18 år.

Minimivikt är 50 kilo och maxvikt är 120 kilo.

Klättringen genomförs i de flesta väder, även regn och dimma. Däremot ställs klättringen in vid kraftig vind eller åska.

Men folk har såklart klättrat i masterna genom alla tider. Både de som arbetade på stationen men också de som ser det som en olovlig utmaning.

ANNONS

Ellie Bartholdsson är uppvuxen några hundra meter bort och berättar att både hennes farmor och pappa har tagit sig upp i tornen – en klassisk ”sommarlovssyssla” som hon beskriver det.

Själv bedyrar hon att hon aldrig har klättrat i dem utan tillstånd eller säkerhetsutrustning, men eftersom hon växte upp bredvid de höga metalljättarna kunde hon aldrig riktigt släppa tanken på dem.

Så hur känns det nu att få klättra i dem?

– Det är ju en barndomsdröm, jag blir nästan lite rörd när jag tänker på det, säger hon och skrattar.

20-talets obefintliga säkerhetstänk

På 20-talet klättrade man och jobbade i tornen helt utan säkerhetsutrustning. Sedan kom man på att man kanske skulle knyta något runt midjan och började använda ett skinnskärp.

Klättring upp i en av masterna vid Grimeton. Livbälte från 30-talet.
Klättring upp i en av masterna vid Grimeton. Livbälte från 30-talet. Bild: Olof Ohlsson

Idag klättrar vi med sele säkrad i en skena som löper längs med stegen. Och till slut, efter 127 meter, når vi dagens höjdpunkt i dubbel bemärkelse.

Armarna är gelé, men utsikten är oslagbar. Det är nära 30 grader, inte ett moln på himlen och vi kan se ända till havet. Jag sticker ut huvudet över kanten och tittar ner, alla hisnande 127 meter rätt ner i marken.

Korna är bara små, små vita klumpar nu.

Vi gottar oss i att vädret inte kunde vara bättre, tar några selfies och Ellie och Rebecca funderar på vad klätterrekordet upp till toppen är.

ANNONS

Sju minuter tror de. Hissen upp tar tolv.

Men efter att vi har tömt våra vattenflaskor gör vi oss redo; bara att klättra ner igen då.

ANNONS