När man färdas i det halländska landskapet i dag är det inte ovanligt att man i luften ovanför ser en långvingad rovfågel med lång, kluven stjärt. Det är en röd glada, och många är de som fascineras av den vackra fågeln. Men så har det inte alltid varit. Gladan var nämligen länge illa sedd bland befolkningen på landsbygden. Dessutom drabbades den hårt av efterkrigstidens giftspridning.
När Linnés lärjunge Pehr Osbeck verkade i Hasslöv under andra halvan av 1700-talet förde han noggrann bok över sina observationer. Dessa noteringar gällde både vad folk levde av och vad som fanns att se och kanske utnyttja i naturen. Om gladan konstaterar han kort att: ”Gläntan är en fiende för gås- och ankungar”. Glänta var det folkliga namnet på denna fågel i södra Sverige, och att Osbeck använde detta, antyder att det var en välkänd fågel i bygden.
Det finns två arter av glada i våra trakter, röd glada och brun glada. Röd glada har funnits i Sverige så långt tillbaka vi kan överblicka, medan brun glada är en nyinvandrad art som etablerat sig först på senare tid. Här handlar det om röd glada, och för enkelhetens skull använder jag bara namnet glada.
Det var kanske inte så underligt att en fattig familj såg gladan som en fiende.
Det är en mycket vacker och stor fågel, faktiskt den fjärde största rovfågeln i Sverige efter havsörn, kungsörn och fiskgjuse. Men sin storlek till trots är den ganska vek och inte kapabel att ta större eller mer svårfångade byten. Det är också här som Osbecks beskrivning kommer in i bilden. När man i det gamla bondesamhället hade höns, gäss och ankor gående kring gården var gladan illa sedd. Som mycket skicklig flygare, svepte gladan ner över gårdsplanen och snappade åt sig inte ont anande kycklingar, ällingar eller små gässlingar. Det var kanske inte så underligt att en fattig familj såg gladan som en fiende. Det gjorde för övrigt även samhället i stort – ända fram till början av 1900-talet betalades det ut skottpengar till den som lämnade in ett par rovfågelfötter.
Gladans mera naturliga byten utgörs i första hand av smågnagare, men under senvåren tar gladorna även många nyligen flygfärdiga ungar av kråkfåglar. När man ringmärker gladungar i juni månad är bona ofta översållade av fjädrar från unga kajor, skator och råkor. En annan viktig föda utgörs av döda djur. Det är därför man kan se glador hänga efter slåttermaskinerna när gräs- och klövervallarna slås. Slåtteraggregatet klipper nämligen inte bara gräs, även fågelungar och andra smådjur stryker med, och det är dessa som gladorna är ute efter.
I Halland var gladan både välkänd och ökänd en bit in på 1900-talet. Men omkring 1920 hade förföljelsen nått så långt att gladan försvann som bofast i Halland. Den minskade i antal även i övriga delar av landet och nedgången tog ytterligare fart under 1950- och 60-talen. Då introducerades nya kemiska preparat inom jordbruket. Utsäde behandlades med kvicksilverföreningar och insekter bekämpades med så kallade kolväten, bland annat DDT. Men det var inte enbart det man ville bekämpa som påverkades av gifterna, nästan allt liv drabbades och för många fåglar gick det snabbt utför.
Det var först sedan den amerikanska biologen Rachel Carson i början av 1960-talet publicerat boken ”Tyst vår” som giftspridningen började ifrågasättas. Men då hade det gått så långt att gladan nästan helt försvunnit ur Sverige. När läget var som mest kritiskt på 1970-talet fanns det bara några tiotal par kvar, samtliga i södra Skåne.
Åren kring 1970 förbjöds de farligaste gifterna. Sakta men säkert började naturen och fågellivet återhämta sig. Gladan ökade i antal i Skåne, och 1985 etablerade den sig åter i Halland. Därefter har populationen fortsatt att växa så att vi i dag har uppemot 5000 par i landet. Närmare 90 procent av dessa finns i Skåne, men gladan är nu även ganska vanlig i både Halland, södra Småland och Blekinge. Sakta men säkert sprider den sig också norrut i landet. På Linnés tid fanns den upp till Siljansbygden i Dalarna, och det lär nog inte dröja så många år innan den åter seglar över den trakten.
I dag utgör inte gladan något hot mot fattiga bönders eller torpares hushållning. I stället tror jag alla njuter av att se denna vackra och eleganta rovfågel skickligt manövrera i lufthavet. Den långa och kluvna stjärten fungerar som ett roder när den till synes lättjefullt seglar över det halländska landskapet.
