För 25 år sedan arbetade Lars Hamrén på våldsroteln i Stockholm i en grupp som var specialiserad på post- och bankrån. På söndagen en vecka före mordet, råkade han möta Olof Palme i skidspåret:
– Det var bra vinter det året. Jag och min näst yngsta son, han var sju år tror jag, åkte ett spår runt Djurgården och vi mötte paret Palme. Vi bytte några ord och jag reagerade på att det inte var några kollegor (poliser) med honom.
En vecka senare skakades Sverige i grunden. Mordet på Sveriges statsminister blev startskottet på en enorm polisutredning där Lars Hamrén blev chef för en förhörsgrupp som skulle tala med vittnen som befunnit sig mellan brottsplatsen och Grand hotell. Betoningen var alla.
– Det skulle vändas på alla stenar. Vi hade en tjänstebil och åkte på förhörsturnéer i veckor. Vi skulle tala med alla, vi har pratat med siare och pendlare, allt. Jag har varit i Nya Zeeland, USA och flera andra länder och förhört. Allt det här bidrar ju till att det i dag finns 225 hyllmeter i arkivet.
Intensiteten i gruppen ökade när Christer Pettersson blev misstänkt och häktad i utredningen. Lars Hamrén hade stött på Pettersson tidigare i samband med andra våldsbrott.
Under häktningstiden placerades Pettersson på en speciell avdelning som rensades från andra misstänkta och kriminalvårdens personal byttes ut mot poliser. En av dem var Lars Hamrén.
– Vi skulle lära känna honom och förstå hur han tänkte. Vi spelade mycket kort och snackade en del, det var inga problem att prata med honom. Han förstod att vi var poliser. Han var egentligen bra att ha att göra med, säger Hamrén som menar att Pettersson inte någon typisk dussinbuse utan en intelligent men oberäknelig person som var märkt av missbruk.
Hamréns åsikt är att avgörande bevis och omständigheter pekar på att Pettersson verkligen var gärningsmannen. Han var bevisligen i området och är utpekad av Lisbet Palme. Men uppmärksamheten kring fallet fick hovrätten att fria i stället för att fälla. I vilket annat fall som helst hade bevisningen räckt, menar han.
En ofta kritiserad del av polisens arbete gäller den första vittneskonfrontation där Lisbet Palme pekade ut Christer Pettersson bland sju statister. På något sätt ska Lisbet Palme ha fått uppgifter om att en i gruppen var missbrukare och ska ha sagt: ”Det ser man ju vem som är alkoholist”. Det finns också kritik mot att Petterson var avvikande klädd.
– Det var någon som snackade och det var ingen polis, säger Hamrén som var med om att ta fram gruppen och menar att konfrontationen gjordes enligt regelboken:
– Det var en bra grupp. Det var inte så att Christer Pettersson var den enda med problem, det var andra i gruppen också. Gruppen blev också godkänd av våra chefer. Det enda var väl att Christer Pettersson hade bruna skor, medger Hamrén i dag.
När Pettersson skulle släppas var Lars Hamrén med i transporten tillsammans med advokat Arne Liljeros. De lyckades lämna polishuset utan att pressfotograferna såg dem men de blev upptäckta vid Liljeros advokatkontor. På vägen till Petterssons bostad i Rotebro skulle det bli ytterligare ett stopp.
– Plötsligt sa Pettersson att han måste handla på systemet. Hörru Arne, kan du låna mig en tusing? sa han och fick förstås det. Vi stannade vid bolaget men jag tyckte inte att han skulle gå in där så jag gick in och köpte åt honom. Det var Baileys, vodka, öl och annan sprit. Det var det där som blev drinken Dräpar’n.
Lars Hamrén lämnade Palmegruppen en tid senare på grund av bristande motivation och gick över till att utreda narkotikabrott.
– Det var roligt att få arbeta med en så unik utredning. Det fanns inga begränsningar. Vi kunde sitta på morgonmöte och få veta att det fanns ett vittne i Tyskland. Sen kunde man få åka på eftermiddagen. Men det är klart att det blev påfrestningar på privatlivet.
Det blev en skilsmässa men under tiden hade Hamrén lärt känna journalisten Maja-Lena Rådelius från Laholm som bevakade mordutredningen för tidningen Arbetet. De två är numera gifta och då Maja-Lena Hamrén ville flytta hem fick Lars Hamrén tjänsten som chef på Hallandspolisens rotel för grova brott.
– Det var länge sedan vi diskuterade Palmemordet hemma, säger han.
