Förlossningspsykosen
Varje år görs cirka 1 300 mindre rättspsykiatriska undersökningar i Sverige. Dessa tar ungefär en timme och ska ge svar på om en större rättspsykiatrisk undersökning rekommenderas.
Den större varianten tar vanligen fyra veckor, och Rättsmedicinalverkets utlåtande visar sedan om brottet kan ha begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning.
På ett år genomgår omkring 500 personer i Sverige en sådan undersökning. Knappt hälften av dessa brukar dömas till rättspsykiatrisk vård.
Men i fallet med den mordåtalade mamman i Halmstad, som i juli 2012 kvävde sin fem månader gamle son i en lägenhet på Andersberg, blev den 28-åriga kvinnan helt friad av tingsrätten.
Vid rättegången berättade mamman om hur hennes pojke var angripen av demoner och att det växte ut olika saker från hans kropp – som hon försökte stoppa genom att pressa en bok emot honom. Hon menade att händelsen var djävulens verk och att hon inte kunde styra över sin kropp.
Vittnen berättade att mamman efteråt inte förstod att sonen var död, att hon inte var kontaktbar och att det rann fradga ur hennes mun.
Chefsåklagare Anders Johansson menade ändå att kvinnan uppsåtligen dödat sin son och varnade för vilka ”konsekvenser det får för det allmänna rättsmedvetandet” om hon frias.
Tingsrätten valde dock att fria henne med hänvisning till att den rättspsykiatriska utredningen kommit fram till att mammans agerande låg utanför hennes kontroll på grund av en förlossningspsykos.
Domen överklagades aldrig till hovrätten, men kvinnan blev senare ändå patient inom psykvården.
Liljekonvaljmordet
Lördagen den 29 maj 2010 cyklade den 73-årige Elsie Persson från Halmstad ut till Klastorp utanför Fyllinge för att plocka blommor. När hon senare hittades mördad i en skogsdunge där hade hon ett knippe liljekonvaljer i ena handen.
Några dagar senare fick polisen tips om en 21-åring som dagen efter uppträtt konstigt vid mordplatsen. Även en av hans anhöriga tyckte sig känna igen det signalement som polisen gått ut med.
Efter att denne yngling greps fick utredarna snabbt in en rad bevis, bland annat blodspår på hans t-shirt och på kniven som han högg henne med.
Det visade sig att han slagit kvinnan i huvudet med en trädgren och sedan huggit henne elva gånger med sin fickkniv. Att han återvände dit dagen efter berodde på att han trodde att offret låg kvar och att han ville undersöka om hon hade pengar på sig som han kunde köpa cigaretter för.
I sin dagbok hade han skrivit om det hat han känt mot mänskligheten ända sedan han såg filmen Avatar om och om igen. Han skrev också om hur ensamt han levde och att han inte hade några vänner.
I polisförhören erkände ynglingen att han länge fantiserat om att döda en människa – för att testa hur det känns – och att han efteråt såg mordet som ett första steg mot något större.
Vid rättegången uppgav gärningsmannen att han inte ångrade sig och att han kanske hade dödat igen om han inte gripits. Han dömdes för mord till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Rättspsykiatrisk vård är inte tidsbestämd, utan kan i princip vara hur kort eller lång som helst – tills personen anses vara frisk.
När den psykiska störningen hos personen anses innebära en risk för återfall i brott – som i det här fallet – kan domstolens beslut om vård villkoras med särskild utskrivningsprövning. I sådana fall ska Förvaltningsdomstolen granska vårdens förslag om utskrivning och vara den instans som eventuellt fattar beslut om en sådan.
Psykologmordet
31-åringen som under flera års tid gått i terapi hos psykologen Irene Gustafsson i centrala Halmstad sammanlagt 126 gånger utvecklade en sorts hatkärlek till henne.
När han började bli hotfull och förföljde henne privat kontaktade hon polisen – vilket han uppfattade som ett svek. Mannen började fantisera om att döda henne – och när han hörde att polisens förundersökning om hans hot var klar, gjorde han allvar av dessa fantasier.
En morgon i augusti 2006 beväpnade han sig med tre knivar och väntade utanför psykologens mottagning på Brogatan. När hon kom till jobbet hoppade han fram och knivhögg henne över 50 gånger. Han högg henne i magen, bröstet och skar halsen av henne.
Direkt efter det bestialiska dådet gick den nedblodade 31-åringen till polishuset och anmälde sig själv.
Raden av experter som försökte bilda sig en uppfattning om mannen var inte överens om han begick mordet under en allvarlig psykisk störning eller ej. En oenig tingsrätt dömde honom därför till tio års fängelse för mord, vilket är det lindrigaste fängelsestraffet som kan dömas ut för mord.
Ett par nämndemän ville i stället döma honom till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsrätt.
En oenig hovrätt fastställde senare domen. Den gången bestod oenigheten i att en av nämndemännen där ville att han i stället skulle dömas till livstids fängelse.
Deltidspyromanen
Bränderna i Unnaryd satte under 2006 och 2007 skräck i en hel bygd. Bland annat var det Hembygdsgårdens lokaler, flera fritidshus och en industrilokal som sattes i brand.
Pyromandåden började i juli 2006 och höll på till april 2007. Det som till sist avslöjade gärningsmannen var en lapp vid en av bränderna där det stod ”Ledsen men jag måste”. När TV3-programmet Efterlyst visade lappen reagerade hans mamma över hur ett av orden var skrivna.
Hon berättade för polisen om hur hennes 30-årige son haft ångest i flera år och att han periodvis ätit antidepressiva mediciner.
Det visade sig att pyromanen var en välkänd och omtyckt deltidsbrandman, som själv deltagit i släckningsarbetet av flertalet av de totalt 16 anlagda bränderna.
Efter att det konstaterats att han hade en allvarlig psykisk störning dömde tingsrätten i Halmstad honom till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Det ska dock påpekas att de flesta som anlägger bränder inte är pyromaner. I skriften ”Hur tänker en brandanläggare?” som MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) gett ut skriver psykologen och pyromanexperten Mats Dernevik att ”de flesta människor som anlägger bränder eller döms för mordbrand är faktiskt inte pyromaner, även om de utnämns till detta i massmedia”.
Dernevik hävdar att eldanläggare ofta har liknande motiv som utövare av andra våldsbrott, men de är ”så kallat passivt aggressiva och riktar sig ofta mot mera slumpmässiga eller så kallade allmänna offer som containrar, skolor, flerbostadshus och liknande”.
Riktig pyromani är enligt Derevik en extremt ovanlig psykiatrisk diagnos och räknas som en impulskontrollstörning, likt patologiskt spelberoende eller kleptomani.
Överkörningen
Den 4 november 2003 hittades en 65-årig kvinna påkörd och död på Löparstigen i Hyltebruk. Polisen trodde först att det handlade om en smitningsolycka, men fick snabbt tips om en 73-årig man som tidigare varit sambo med kvinnan.
Mannen hade flera gånger dömts för misshandel av kvinnan och haft ett besöksförbud som han vid upprepade tillfällen struntat i. I kvinnans lägenhet fann polisen 170 brev från mannen.
Den tekniska undersökningen fann spår från kvinnans kläder på mannens bil samt visade att han kört över henne igen efter att hon körts omkull.
I tingsrätten medgav mannen att han kört på henne, men hävdade att det var en olyckshändelse. Tingsrätten i Halmstad dömde honom för mord, men på grund av hans demensskada nöjde domstolen sig med sju års fängelse i stället för livstid.
Hans försvarare försökte få hovrätten att ändra straffet till rättspsykiatrisk vård, men hans störning ansågs inte tillräckligt allvarlig. Han dömdes också att betala 165 000 kronor i skadestånd till kvinnans söner.
Ångestmamman
I september 2019 ringde en kvinna på Vallås i Halmstad till SOS Alarm och berättade att något hänt i hennes lägenhet. När polisen kom dit fann de kvinnans fyraårige son död.
Han var strypt med en halsduk, men kvinnan hävdade att hon inte visste vad som hänt. Vid rättegången medgav kvinnan att hon brukat kraftigt våld mot sin son, men kunde inte förklara varför annat än att hon hört en röst i sitt huvud som sade vad hon skulle göra.
Den första rättspsykiatriska undersökningen kom fram till att mamman inte led av en allvarlig psykisk störning då hon dödade sin son. Hennes försvarsadvokat begärde då en mer grundläggande undersökning. Den sistnämnda kom fram till att hennes förmåga att inse vad hon gjorde var starkt nedsatt, samt att hennes förmåga till handlingskontroll saknades helt.
Ofta brukar resultaten av rättspsykiatriska undersökningar presenteras bakom stängda dörrar under rättegångar – men domaren Pia Johansson tyckte att det var motiverat med öppna dörrar på grund av det stora allmänintresset. Försvaret gick med på detta.
Eftersom undersökningarna talade emot varandra begärde domaren in ett utlåtande från Socialstyrelsens rättsliga råd. Detta kom fram till att mammans ångestproblematik, snarare än en psykos, låg bakom mordet. Enligt rådet hade hon haft den handlingskontroll som gör det möjligt att göra en uppsåtsbedömning.
Efter detta dömde tingsrätten kvinnan för mord – dock inte till fängelse, utan till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
I efterhand kom det fram att mamman varit föremål för socialtjänstens insatser under flera år. Hon hade dels själv bett om hjälp för sitt försämrade psykiska mående, dels blivit föremål för utredning efter att utomstående parter, som pojkens förskola och mammans psykolog, slagit larm.
Socialtjänsten i Halmstad kom i en egen utredning fram till att den inte kunnat göra något för att förhindra det tragiska. Det höll inte Ivo (Inspektionen för vård och omsorg) med om. Ivo riktade i stället allvarlig kritik mot socialtjänsten för att den fokuserat för mycket på mamman och prioriterat hennes integritet framför barnets bästa. Enligt Ivo hade det haft stor inverkan på fyraåringens säkerhet och välbefinnande om han själv fått komma till tals.
