Det har snart gått nio år. Men för Anders Persson, som arbetar som inre befäl i Falkenberg, finns den blonda åttaårige killen kvar nära i hans minne.
Pojken fick en hjärnblödning och hans liv gick inte rädda. Anders Persson och hans kollega fick uppgiften att lämna beskedet till pojkens föräldrar på sjukhuset i Halmstad.
– Det är så mycket känslor för alla inblandade. Det är väldigt många tankar som rusar genom huvudet, du vet ju inte hur reaktionen kan bli. Och det finns inget bra sätt att göra det på. Det känns som att det är vi som förändrar deras liv, säger Anders Persson.
Tårarna rann från samtliga i rummet
När Anders och hans kollega förmedlade dödsbudet bröt föräldrarna ihop. En stund senare behövde de identifiera och bekräfta att pojken var deras son. Då rann tårarna från samtliga i rummet, sjuksköterskor, läkaren och poliserna.
Det var lite konstigt. På något sätt blottar man sig själv.
Det här minnet etsade sig fast så starkt att Anders Persson senare valde att skriva ner sina tankar.
– Från början var tanken att bara skriva av mig. Jag kommer ihåg det väldigt detaljrikt och jag skrev ner det som jag kände och tänkte, säger han.
Hans text blev sparad på datorn i några år innan han visade den för sin sambo. Hon tyckte den var bra och Anders skickade den till Gith Thedvall, kommunikationsansvarig på polisen Väst. Nu har hans novell publicerats i tidningen Svensk Polis.
– Det var lite konstigt. På något sätt blottar man sig själv. Men jag har inga problem med det och jag tycker det är roligt att skriva.
– Jag har fått jättebra respons. Förhoppningsvis blir det en grogrund för personer att prata om det.
Lämnar dödsbud flera gånger per år
Ämnet är lika viktigt som känsligt. Att lämna ett dödsbesked ingår i polisernas uppgifter. De tvingas berätta för anhöriga att deras son, mamma, bror eller pappa dött flera gånger per år.
– Man känner sig ganska matt efteråt. Det är klart att man känner av den personens sorg. Det tar ganska mycket av en, det gör det, säger Anders Persson.
Hur framför man ett sådant fruktansvärt besked?
– Jag säger inte att det är rätt, men jag känner mig tryggast med att säga det rakt ut. När polisen står på tröskeln förstår oftast personen att det hänt. Det finns inte utrymme för småsnack, det blir bara konstigt.
De ska också hantera reaktionen från den som fått ta emot dödsbudet.
– Folk kan bli arga, hysteriskt ledsna eller inte reagera alls, chocken kan slå till och de vill bjuda in en på kaffe.
Vad gör ni när ni lämnat beskedet?
– Vi finns där och försöker hjälpa till och stötta så gott det går. Att hämta vatten, sätta sig ner och prata, många undrar vad som hänt.
Är det tillåtet att gråta och visa känslor som polis?
– Ja, det är klart man får. Blir man ledsen är det absolut inget konstigt med det. Jag tycker snarare det är en styrka att visa empati och medmänsklighet, säger Anders Persson.
Så har det inte alltid varit inom polisyrket. Förr kunde det anses som en svaghet att visa känslor. Man skulle bita ihop och gå vidare.
– Som jag förstått det så blev ryggsäcken man stoppade ner sitt mående tung. När den sprack blev konsekvenserna stora, säger Anders.
Det är viktigt att prata om det man varit med om.
Numera får poliserna alltid möjlighet att prata om det de upplevt. Det finns personal utbildad i krisstöd och kollegor att samtala med.
– Jag tycker det är jätteviktigt. Det hjälper en framåt och styrker en. Det är viktigt att prata om det man varit med om. På vår station i Falkenberg är vi jättebra på det, säger han.
Anders Persson berättar att han pratat med föräldrarna till den lille pojken efteråt.
– Som polis är man med i ett väldigt personligt skede. Sedan kommer man till en punkt där man säger hej då och så ser man dem inte igen. Men i det här fallet hörde föräldrarna av sig och tackade för det vi gjort. Det var ändå ett kvitto på att vi gjorde bra saker också, säger han.
Här kan ni läsa Anders Perssons novell i Svensk Polis: ”Hur ska vi kunna säga till föräldrarna att pojken är död?”
