Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Halländskor på väg

De är unga, de är kvinnor och de lever på sin musik. Det krävs mycket envishet och vilja för att ta sig dit. Jenny Almsenius från Varberg och Mariette Hansson från Halmstad har den glöden.

Mariette Hansson, 27 år, alias Mary Jet och 26-åriga Jenny Almsenius har vuxit upp i varsin del av det avlånga landskapet Halland. Trots den gemensamma passionen för musik har deras vägar aldrig korsats. Inte förrän nu, när Sommarhalland har bjudit in dem till ett samtal om drivkrafter, om artistlivets villkor och om sommarens musikhändelser i Halland.
Rastahåret dunsar mot skinnjackan när Mariette Hansson tar ett skutt upp på trädäcket vid kaféet i Varbergs innerhamn.
Jenny Almsenius stryker sina blonda testar ur pannan och lägger den virkade sjalen till rätta i sommarvinden.
En rebell och en älva. Eller?
Nä. Båda två är trötta på att placeras i fack och att som unga kvinnor i musikbranschen bedömas efter kön, ålder och utseende.
– I vis- och bluesgenren där jag ofta rör mig är det mest manliga artister. Och mycket romantiserande kring Kvinnan. Mycket ”Oh, huldra!”. Man får föra en liten kamp för att inte fastna i myten. Även mot sig själv eftersom man samtidigt har fördelar av sin roll, av att synas i en mansdominerad bransch, säger Jenny Almsenius.
Hon kan avundas tidigare generationer artister, som hon uppfattar hade tillåtelse att verka inom vidare ramar.
– Ibland tänker jag på Monica Zetterlund. En karriär som hennes är ovanlig nu för tiden. Hon fick sjunga jazz, spela revyer, göra film, vara snygg, vara ful, vara rolig…
Vilket inte betyder att gårdagens kvinnliga artister inte hade sina kamper. Som Jenny säger:
– Man får i alla fall vara glad att man inte har det som Marilyn Monroe som var tvungen att ligga med en massa chefer i Hollywood för att få ett kontrakt.
Kollegan Mariette menar att strukturerna ändå finns kvar.
– Man går med på en del för att få kontakter. Håller masken och är snäll. Det är lite som om man som kvinna är allmän ägodel, tillgänglig på något sätt. Det är helt okej för en man att gå fram och pilla på mina stämskruvar till exempel. Fast sist det hände tog jag sats och sparkade bort honom!
– Mmm, jag är inte heller den jag kanske ser ut att vara – en försvarslös änglatjej, säger Jenny.
Utan skinn på näsan hade de förstås inte tagit sig dit där de är i dag. Jenny och Mariette har i många år harvat på i varsin del – geografiskt såväl som genremässigt – av Musiksverige.
Mariette växte upp i en musikalisk familj i Harplinge norr om Halmstad och valde att gå musiklinjen på Sturegymnasiet. Det var under den tiden hon bestämde sig för att musiken skulle bli hennes yrke. 1999 medverkade hon i ”Sikta mot stjärnorna” på tv. Hon har spelat med en rad coverband, bland annat på after ski i Chamonix, och turnerade med Tommy Nilsson 2006.
De två åren med det experiment­erande Halmstadbandet Isildurs Bane har satt sina spår i hennes musikaliska uttryck. I dag känner hon att hon har landat i sig själv och sin stil, inte minst i och med att den första egna plattan släpptes för ett och ett halvt år sedan.
Den säkerheten gjorde att Mariette i fjol vågade söka till Idol och därmed få sitt genombrott som Mary Jet.
– Fram till dess jobbade jag parallellt i min pappas företag men efter Idol har jag klarat mig helt och hållet på musiken, säger hon.
Jenny har försörjt sig som sångerska och musiker de senaste fyra åren. Redan efter gymnasiet flyttade hon från hemstaden Varberg upp till Stockholm, där hon tog lektioner hos den legendariske sångpedagogen Torsten Föllinger.
– Jag var bara 19 år men Torsten trodde på mig och öppnade upp rösten.
Därefter gick hon vislinjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv och sedan dess har hon varit ute och spelat. I början var det mycket Cornelis-låtar men efter att ha kommit tvåa i Ted Gärdestadstipendiet med eget material håller hon sig mest till det.
–  Min bästa skola har varit att turnera mycket. I vår har jag varit ute på en jätteturné med Musik i Väst till exempel. Jag har också fått sjunga med Stefan Sundström, Jack Vreeswijk och andra artister jag beundrar. Det är som att jag fått prova mig fram och utforska mitt uttryck och är på väg att slå igenom större nu, säger Jenny.
Hon kallar musiken, sången och låtskrivandet för sitt syre. När man hittar något i livet som man verkligen vill och mår bra av måste man ta det på allvar, menar hon.
– Att stå på scen är min stora passion. Där får jag ta plats och vara som jag vill.
I sommar gör hon det bland annat på Liseberg och Västerviks visfestival. En rad spelningar i Halland är också inplanerade: på Stålboms i Falkenberg, i Societetsparken i Varberg och under öppningskvällen på Falkenbergs visfestival.
Mariette, som nyligen flyttade med sambon och allt-i-allon Alisa till Stockholm för att kunna odla kontakterna i musikbranschen bättre, är även hon flitig på de halländska scenerna i sommar.
Också Mariette spelar på visfestivalen i Falkenberg och dessutom på Marinfestivalen i Halmstad och under några heta julinätter på restaurang Gustaf Bratt i Falkenberg.
Ett och annat dopp på favoritstranden i Haverdal hoppas Mariette också på innan det är dags att ta ett spelstopp och skriva låtar till nästa platta. Precis som med den förra tänker hon släppa den på eget bolag.
– Det handlar om kontroll och rättigheter. Med eget skivbolag äger man sin musik och det vill jag göra.
Förutsättningarna är helt annorlunda den här gången. Nu finns det pengar så att Mariette kan koncentr­era sig helt på låtskrivandet och studioarbetet.
Men dessförinnan står ännu ett viktigt framträdande på agendan: Att som ”Årets homo” spela på Pridefestivalen i Stockholm. Utmärk­elsen fick hon på Gaygalan i vintras.
– Att komma ut i tv – och att göra det på ett odramatiskt vis – var väldigt betydelsefullt. Jag har själv varit liten, ung och förvirrad och den enda öppet lesbiska vi har haft i Sverige är väl Eva Dahlgren. Så även om det är främmande att se sig själv som en förebild är det kanske det jag är efter att ha visat upp min kärlek för världen och visat att man kan gå sin egen väg.
Även Jenny tycker att man som artist har ett stort ansvar för sina fans. Dessutom är det roligt att inspirera yngre människor.
– När jag skulle spela för en gymnasiepublik tänkte jag att jag kanske inte var tillräckligt cool. Men så var det inte, de gillade mig. Då kände jag att det är viktigt att visa andra, särskilt tjejer, att man är fri och får gå över gränsen och göra det man vill, säger Jenny.
– Jag har alltid tänkt att det finns en plats reserverad för mig och så tror jag att det är för alla människor. Är man krass redan från början vågar man inte försöka.