Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Rent som förr. Mattorna är skakade, spindelväven bortsopad och Bollaltebygget står redo för sommarens besökare. ”Vad folk vill veta? De frågar alltid hur länge halmtaken håller. De håller i 25 år”, säger guiden Roland Andréasson.

Gård som bär spår av se århundraden

Porten gnisslar var gång någon stiger in på gården. Så ska det vara. Hit ska ingen komma utan att gårdsfolket blir varskodda, det må vara en snapphane eller en tjänstman från Riksantikvarieämbetet.

I dag väntas ett gäng av den sistnämnda sorten till Bollaltebygget. Det är därför Roland Andréasson och Ann Margareth Möller far runt som jehun, sopar bort spindelväv och rister trasmattor.

De turas om som guider och vaktmästare på gården under sommaren. I år kommer det kanske fler besökare än vanligt eftersom Bollaltebygget lyckats knipa ytterligare en skyddsklassning – i höstas blev detta Hallands tredje kulturreservat. De andra två är kaptensgården Mårtagården och den oskiftade byn Äskhult, båda i norra Halland.

Tidigare var själva gårdsbyggnaderna skyddade som byggnadsminne men nu fredas även slåtterängarna, beteshagarna, bokhultet och ljungheden intill gården. Både inägomark och utmarker håller på att restaureras så att det ska bli lättare att se och förstå hur Bollaltebygget brukades i början av 1900-talet. En kulturstig genom området är också på gång.

– Det var i grevens tid som gården blev kulturreservat. Vi hade inte klarat allt det här själva, säger Roland Andréasson, som med ”vi” menar Knäreds Forskarring och Hembygdsförening, som äger byggnaderna och ordnar vis- och berättaraftnar där under tre söndagar i juli.

Roland växte upp på en liknande, fyrlängad gård i grannbyn Körsveka, utan både vatten och elektricitet. Den brann under 1950-talet och ersattes då av en ny gård, som hans bror Bruno brukar än i dag. För Roland är detta inte någon främmande värld. Att hjälpa till att bevara en sådan miljö och berätta om den för nutidens människor känns viktigt.

– Jag gör det av någon sorts aktning för fäderna – av båda könen. Jag vill hedra dem som gick före oss genom att visa vad de gjorde, hur de lade grunden till vårt välfärdssamhälle, säger han allvarligt.

Särskilt viktigt är det kanske att förmedla kunskapen till dem som har mist alla band till jordbrukssamhället.

– Barn i dag har så himla kort perspektiv. De tror inte att det går att leva på något annat sätt än vad man gör nu. Men det gör det! Det kanske inte var bättre förr men det är inte säkert att det var så himla mycket sämre heller, säger Roland.

– Det är inte så många år sedan som folk levde så här, säger Ann Margareth och fortsätter:

– Människor får en styrka av att veta var de kommer ifrån. Alla behöver en fast förankring. Ju hårdare man kan spänna bågen bakåt, desto längre går pilen.

Hur historiskt korrekt bild får då den som besöker Bollaltebygget?

Gården bär spår av sex århundraden, möjligen sju. Idag står den som den gjorde när den siste brukaren lämnade den på 1930-talet. Han tog då med sig alla moderna redskap och lämnade kvar det som inte längre användes i den tidens ”moderna” jordbruk.

– Det här är inte en bondgård som den såg ut på 1600- eller 1700-talet utan miljön speglar gårdens utveckling med tillbyggnader och rödfärgning. Hade du kommit hit för 400 år sedan hade husen inte varit rödmålade och taken inte så fint halmtäckta som i dag. De hade varit mer bötta och med mer mossa på, säger Roland.

En fara när man ställer i ordning ett sådant här ställe är att man gör det för fint. På ett bonnaställe i full verksamhet är inte allt putsat och lagat och står på rätt plats.

När Ann Margareth guidar på Bollaltebygget stannar hon minst lika länge på trösklogen och i stallet som i högstugan med alla bonaderna, även om det ofta är för deras skull som besökarna har kommit.

– Det unika här är ju att hela gården finns kvar på sitt ursprungliga ställe och att alla de gamla redskapen lämnats kvar, säger hon.

Själv är hon mest fascinerad av alla kluriga lösningar. Hur en utsliten sak gavs en ny funktion, hur det fanns en tanke bakom allt (som den gnällande porten).

– Det var en liten gård och folket här hade det säkert knogigt  bland alla stenarna. Det var egentligen bara en sak de hade gott om och det var tid, säger Ann Margareth.

– Ja, man tror lätt att den tidens människor var dumma men det var tvärtom, säger Roland.