Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Det jag gör måste hela tiden sträva någonstans”

Egentligen hade hon aldrig tänkt bli konstnär. Men när Kerstin Trollberg hittade till skulpturen kändes det bara rätt. Efter omkring 50 år i yrket strävar hon fortfarande efter ögonblicken då hantverket övergår i inspiration. De stunder när allting lyfter. paret Trollberg till Laholm. Kerstin säger att det var ”huset som valde oss”. Konstnärsparet var på jakt efter en bostad där de även kunde arbeta. Flyttlasset gick från Stockholm, där det inte fanns möjlighet till ett sådant boende. Siktet var inställt på södra Sverige, men ingen av makarna hade någon koppling till Laholm.
– Det är klart att det var en stor omställning att komma hit, vi hade aldrig bott såhär lantligt tidigare. Själv är jag född i Östersund, men har alltid bott inne i stan.

Men historien om Kerstin Trollbergs konstnärskap börjar långt tidigare. Vid det här laget har hon ett långt förflutet inom flera olika genrer. Vi vandrar runt och tittar på teckningar och skulpturer gjorda av papier-maché, hönsnät och koppartråd.

Hästarna, som har blivit något av ett kännetecken för Kerstin Trollberg, återkommer. Ofta får hon frågan var fascinationen för just de djuren kommer ifrån.

– Men jag gör inte så mycket hästar som folk tror, och jag vet inte riktigt när de började dyka upp hos mig. Jag gillar rörelsen och linjespelet, men det hade lika gärna kunnat vara något annat djur.

På ett bord står två skulpturer, båda föreställande människor, som fått namnen "Okänt sällskap" och "Resande".

– De är på väg. Men varifrån de kommer och varthän de ska är upp till betraktaren att avgöra, förklarar Kerstin.

Från början tänkte hon egentligen inte alls bli konstnär, trodde inte att hon hade de rätta anlagen.

– Jag kommer från en småborgerlig bakgrund och i min familj var man rädd för att jag inte skulle kunna försörja mig på konsten.

Men tecknade gjorde hon redan som barn, fick beröm och tyckte det var roligt. Men i stället för att satsa på konsten ut-bildade hon sig till kläddesigner på Beckmans, "så nära konsten jag kunde komma då".

Efter utbildningen bar det av till Paris för ett år som lärling på ett modehus.

– Men det blev lite för mycket kläder, så starkt är inte mitt intresse.

Tillbaka i Stockholm kände sig Kerstin vilsen och osäker inför att behöva finna nya vägar.

Det gällde dock att snabbt hitta något, så snart hade hon inrättat sig som sekreterare på Sveriges Radio. Hon blev kvar där i nio år.

– Det handlade om ren försörjning. Jag visste att jag skulle göra något annat så småningom, men Sveriges Radio var en rolig arbetsplats trots allt.

Efter hand blev det kvällskurser

i konst och slutligen Konstfack. Där träffade Kerstin även sin blivande man.

– Det var ett gemensamt beslut att satsa på konsten. Visst var det ett risktagande, men någon gång måste man ju försöka.



För 20 år sedan gick Lars Trollberg bort, endast 55 år gammal. Efter hans död funderade Kerstin på att flytta från Laholm.

– När man har det svårt kan man vilja ha en förändring. Jag funderade på Lund, men blev kvar.

Lars Trollberg är fortfarande närvarande, direkt innanför dörren står hans självporträtt. På flera andra ställen i hemmet finns hans skulpturer.

– Lasse var en klassisk skulptör, vi var väldigt olika på så sätt. Att bo och arbeta så tätt inpå varandra påverkar givetvis, men det var aldrig så att vi instruerade varandra. Däremot var det ett ständigt pågående samtal.

Själv har Kerstin aldrig fastnat för leran som material. Konstnärligt har hon gått mer och mer ifrån det naturalistiska.

– Jag är tecknare i själen, men är väldigt intresserad av linjer både i måleri och skulptur.

Hon arbetar långsamt, stressar bara när hon har bråttom inför en utställning.

– Men det blir bäst när jag får ta det

i min egen takt. Jag är ganska flegmatisk till min läggning.



Hennes arbete handlar mycket om att utföra ett hantverk, säger hon. Men på samma gång försöker hon nå något hon inte kan sätta ord på, något det inte går att ta på. Utan detta något blir det hon gör visserligen skickligt, men utan djup.

– Hantverket behöver gå över i inspiration för att det ska lyfta. Den sista biten kan vara svår att finna ibland, och det är klart att man kan bli irriterad. Men efter att ha hållit på med det här ett helt liv så vet jag att det bara är att jobba vidare.

När hon påbörjar arbetet vet Kerstin så gott som aldrig var det kommer att sluta.

– Jag kan ha en tanke från början, men det dyker ofta upp något annat. Jag kan själv bli förvånad ibland, säger hon, och tillägger att det fortfarande finns saker hon vill förädla.

– Jag strävar alltid efter att förenkla. Det finns en skärpa i enkelheten, men det får inte bara vara enkelt. Det jag gör måste hela tiden sträva någonstans.