Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Viveka Hedbjörk: Det är lätt att ta friheten för en självklarhet

Det är nästan som om det vore en tanke att mitt uppe i coronakrisen infaller pressfrihetens dag. Just nu, när fria och oberoende medier spelar större roll i människors vardag än de gjorde för bara drygt en månad sedan.

I dag 3 maj firas världsdagen för pressfrihet. Dagen syftar till att dels minnas vilka uppoffringar som krävts av individer och organisationer jorden runt i kampen för tryck- och yttrandefrihet, dels en påminnelse till alla regeringar om skyldigheten att slå vakt om yttrandefrihet som återfinns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

När allt lunkar på som vanligt känns högtravande utläggningar om mänskliga fri- och rättigheter närmast onödiga. Men när ingenting är som vanligt, som nu, blir det på allvar läge att reflektera en stund över hur det hade sett ut om vi inte haft den frihet vi tar för självklar.

Utan tryck- och yttrandefrihet hade sannolikt informationsflödet i coronatider varit mycket mindre. Myndigheterna hade förmodligen inte känt att de dagligen behövde stå framför svenska folket och redogöra för sina slutsatser. Det hade inte funnits journalister som tillåtits ifrågasätta och granska myndigheternas beslut. Inga kritiska röster hade hörts. Väldigt många nyheter hade aldrig nått allmänheten.

Vi hade fått läsa vad statskontrollerade medier tillåtits publicera. Någon tjänstemannaorganisation hade spritt den information som politiska ledare bestämt vara lagom och hälsosamt för befolkningen, men också minst skadligt för makthavarna. Fel och misstag hade förmodligen gömts undan och tystats ned.

Hade vi inte haft tryck- och yttrandefrihet hade inte heller sociala medier funnits. Det hade inte funnits kanaler för öppna diskussioner. Inga insändarsidor i tidningarna att lufta sitt missnöje på. Inga arenor för öppen diskussion. Kanske mindre dumheter, killgissningar och spekulationer, men heller inga avslöjanden, nya tankar och spännande angreppsvinklar.

I Sverige stiftades redan 1766 den första tryckfrihetsförordningen. Den höll dock inte för den tidens påfrestningar utan avskaffades efter några år. 1809 återuppstod den och har sedan funnits i mer 200 år. Det är under två sekler som den svenska yttrandefriheten mejslats fram. Numera en fullständig självklarhet i vårt samhälle.

Man ska ändå akta sig för att beskriva yttrandefrihet som helt okomplicerat. Med frihet följer också ansvar och det ansvaret kan tolkas på många olika sätt. För media handlar det om att vara noga med sanningen. Kontrollera fakta. Inte sprida rykten. Noga överväga varje publicering. Följs väl i huvudsak ganska väl, och sköter vi oss finns alltid möjlighet att låta Medieombudsmannen (före detta Pressombudsmannen) att granska vårt arbete.

Parallellt med detta finns också alla medborgares rättighet att lufta sina åsikter, ofta i kommentarsfält eller i sociala medier. I huvudsak väldigt bra, men förbluffande ofta missbrukat för att sprida elakheter och lögner. Möjligheten att få rätt mot den här typen av publiceringar är mycket begränsad. Här hänger inte lagstiftningen riktigt med.

Nu blev det här rätt högtidligt och allvarsamt, trots allt. Men kanske är det så att en av grundpelarna i ett öppet och demokratisk samhälle, tryck- och yttrandefriheten, måste behandlas med respekt. Och just nu, när ingenting är som vanligt, kanske är bästa stunden att fundera över hur alternativet skulle sett ut.

Låt mig föreslå att vi alla ett ögonblick på pressfrihetens dag begrundar alternativet. Och sen skickar en tacksamhetens tanke till 1809 års lagstiftare som hade modet att tänka öppet och stort.