Sedan det mesta i industriväg och all service försvunnit i Rydöbruk, Hallands äldsta brukssamhälle, så har det länge vilat ett olycksbådande lugn över samhället. Men folk och familjer har de senare åren ändå sökt sig till platsen, där de funnit lugnet, naturen och en avstressande miljö.
Men det själsliga lugnet har inte fått långa vilopauser. Hela industrihistorien handlar under mer än hundra år om strejker, driftsstopp, lockouter, fabriksnedläggelse, nyetableringar, miljöförstörelse och fabriksnedläggelser igen. Folk fick ofta vänja sig vid en ohälsosam miljö för att ha ett arbete och kunna överleva.
Bullret från järnvägstågen var något man vande sig vid. Det var ju nödvändigt att fabriken på detta sätt fick sin råvara. När impregneringsverket 1948 startade, så fick de boende i Forsområdet i nära trettio år stå ut med kreosotlukten. När pappersfabriken i Hylte 1960 startade sitt blekeri, så betydde det också döden för Nissan, som blev en illaluktande kloak, vilket också drabbade Rydö. Det varade ända till 1972, då det nya pappersbruket startade med ett hypermodernt reningsverk. När spånskivefabriken körde igång 1957, så blev det ett elände för de som bodde intill. Ryadammen blev ett begrepp. Lustigt nog så inspirerade denna olägenhet den närmast boende, en musiker, att komponera en hambo, som han ironiskt nog döpte till just "Ryadammet".
Listan är lång över vad invånarna under årens lopp fått stå ut med. Men man har vaknat många gånger, stigit upp och rutit till och frågat om detta är nödvändigt. Så här vill vi inte ha det. För 30 år sedan ville de kommunansvariga lägga en öppen kommunal soptipp i samhällets utkant. Men då exploderade protesterna. Skall det bli en soptipp i närheten av samhället, så får det bli över våra döda kroppar, sa man. Det blev ingen soptipp.
Men nu detta med omlastning av massaved intill järnvägsstationen under en övergångstid. Vi som har varit med om det mesta av det tidigare eländet kan inte finna några proportioner.
Vid mötet i Rydögården nyligen fick ett 60-tal rydöbor en klar information vad det rörde sig om. Självklart blir det till en viss del störande för de närboende genom det buller som åstadkommes vid omlastningen till järnväg, och att flera tågsätt kommer att gå genom Rydöbruk. Det blir dock ingen trafik med ankommande och avgående massavedsbilar genom samhället, vilket man hade trott. Dessa kommer att gå från Rydös norra infart, på Femsjövägen, över järnvägen och in vid spånskivefabrikens gamla lagerplats. Och sedan samma väg tillbaka.
Det blir heller inga störande omlastningar nattetid. Det protesterades livligt mot att denna hantering skulle förläggas till just Rydö. Men Banverket kunde inte rekommendera någon annan plats. Det hela är ju nästan en riksangelägenhet. Det gäller ju att rädda miljontals kubikmeter virke från förstörelse av insekter. Alla nöjde sig inte med detta, men flera gjorde det och kände sig lugnare när de gick hem efter mötet.
Men det har alltid funnits en vilja att överleva i Rydöbruk, och hur det nu än blir med denna sak, så kommer rydöborna att överleva även denna gång.
