Dansbandet Scotts

Själva spelningen på Västerhagens dansbana tar ett par timmar. Men för musikvärldens grovjobbare är arbetsdagen betydligt längre än så. – Vi gör det för att det är kul att spela, säger grabbarna i dansbandet Scotts.

ANNONS
|

Närmare fyrahundra glada, förväntansfulla, danssugna människor har kommit till Västerhagens dansbana i Haverdal den här kvällen. När Scotts från Lidköping äntrar scenen är besökarna ordentligt uppvärmda av en timmes danskurs och det känns som om nästan alla vill vara på dansgolvet.

Men Scotts arbetsdag började långt tidigare. Vid ett-tiden närmare bestämt, när bussen rullade ut ur Lidköping.

När vi passerar Göteborg halvligger tre av bandmedlemmarna i sina fåtöljer, medan den fjärde kör.

– Jag har äldre släktingar och kompisar som spelade dansmusik, så genren föll sig naturlig, berättar Henrik Strömberg som sjunger och spelar gitarr.

Enligt Scotts finns det två ytterligheter vad gäller dansbandsspelningar. Den ena är Viking Line där alkoholen flödar och livet är en enda stökig fest och där folk kanske inte ens dansar sista timmen, utan snarare står och hoppar upp och ner som på en rockklubb. Den andra är tisdagarna på Västerhagen.

ANNONS

– Haverdal är speciellt. Publiken där är väldigt danskunnig, mycket mer än på en vanlig dansrestaurang. Många är med i klubbar, så det är deras idrott, säger basisten Roberto Mårdstam.

Förutom Henrik och Roberto består Scotts av Per-Erik "Lillen" Tagesson, trummor och Claes Linder, keyboard och... buss. Ja, eftersom Claes är den ende med busskort så är det inte mycket att snacka om.

– De andra kan få övningsköra någon gång, säger han.

Medelåldern ligger strax över trettio år och de ser sig själva som ett modernt dansband i samma genre som Arvingarna och Barbados.

Precis som de flesta dansband tillbringar Scotts betydligt fler timmar i bussen än vad de gör på scen. Utrymmet är inte speciellt stort och det är ganska spartanskt. I den främre delen de fyra snurrfåtöljerna och en TV, i den bakre sovplatser.

Det handlar om att leva tätt inpå varandra och även om Scotts är ett deltidsband så kan det bli veckovis, vilket ställer sina krav.

– Det gäller att få konflikterna ur världen snabbt. Man måste kunna säga "nu tycker jag att du är dum i huvudet" när det behövs och veta att den andre kan ta det, menar Roberto.

ANNONS

I bland är bussen braatt ha till andra saker också. Förra året tog de den till Sweden Rock-festivalen. Då var deras boende rena lyxen. Allting är relativt.

Men är det inte lite nördigt att tillbringa också sin fritid tillsammans i bussen?

– Vi kan väl inte vara utan varandra, säger Lillen.

Vid fyratiden är de framme i Haverdal. När vi kliver ur bussen tittar solen just fram. Vi är tidigt ute, så dansbanan är öde och grinden låst, men killarna lyfter helt enkelt av den från gångjärnen.

– Vi var tidiga förra året också, så vi vet att vi kan göra så, förklarar Lillen.

Och så backar bussen in. Mellan dansbanans små bodar känns den jättelik.

– Jaha, nu börjar det, säger Henrik med en suck.

För nu ska det bäras, riggas och soundcheckas. I dansbandsvärlden är man sin egen råddare och sin egen tekniker.

Västerhagens dansbana drivs av Kvibille BK. I dag är kassören Lars Adolfsson ansvarig och först på plats. Han berättar att klubben får hela sin inkomst från dansbanan. Eftersom de är så många i föreningen är arbetet inte särskilt betungande.

– Det är ju mycket roligare än att sälja bingolotter, säger han.

ANNONS

Lars Adolfsson gick själv och dansade regelbundet här redan på sextiotalet och även om bollklubben har gjort några tillbyggnader så tycker han att det är sig likt.

Upplägget bidrar också till att göra atmosfären speciell. Först danskurs, sedan två olika band som spelar nonstop, mest mogendans, men också gammeldans. Om det är kursen – där det verkligen gäller att hålla tungan rätt i mun – eller att det är tisdagar eller att Haverdal ligger långt från stan får vara osagt, men danserna här är ovanligt nyktra tillställningar.

– Vi går inte ut och säger att det är drogfritt, men det förekommer nästan ingen alkohol, säger Lars Adolfsson.

Västerhagen fylls snabbt avfolk. Det verkar som om alla vill vara med från början. Det pratas och skrattas och umgås. Och dansas som bara den förstås. Av går man för att svalka sig eller vila benen i några minuter.

Eller för att, som Jeanette Persson från Varberg, ta hand om barn. Hon sitter vid ett bord med Albin, 6 månader, i famnen.

– På somrarna har vi varit här varje vecka i över tio år, berättar hon. Det är väldigt speciellt med sommardans och det går ju bra att gå hit när man har barn också.

ANNONS

Och Albin verkar trivasmed sina jättelika hörselskydd. Om han blir någon dansfantom återstår att se.

Pontus Johqvist är sjutton år och tävlingsdansar i bugg. Förra sommaren var han på Västerhagen i stort sett varje tisdag och förmodligen kommer det att bli så i år också.

– Det är kul att komma ut och dansa vanligt också. Att gå hit har blivit lite av en tradition, säger han.

– Jag har två vuxna barn. I kväll är 23-åringen och hans sambo med, berättar Evert Nilsson från Singeshult i Småland.

Själv har han gått på dansi Västerhagen regelbundet sedan 70-talet. Han gillar blandningen av gammeldans och mer moderna rytmer, men danskursen är inte heller fel.

– Jag har varit med länge så jag kan ju det här, men man behöver friska upp minnet också säger han.

Lika länge har inte Daniel Andersson från Halmstad varit med. Det är första gången han besöker Västerhagen och han har inte dansat särskilt mycket innan heller.

– Jag har gått en nybörjarkurs i bugg. Det är ett härligt sätt att röra sig på och det är mycket roligare med pardans än med disco, säger han.

Och dansen går vidare. Sommarkvällen är sval, men det är ingen som har tid att frysa.

ANNONS

Folk droppar visserligen av innan kvällen är slut, men så håller det också på länge för att vara mitt i veckan. När sista låten drar igång vid kvart i ett är det ändå ett hundratal människor kvar på dansgolvet.

Sedan återstår det för Scotts att packa in sina grejor och åka hem till Lidköping igen.

Vid halvfemtiden på morgonen är de framme.

En helt okej dag på jobbet.

ANNONS