Just nu kämpar han för sitt liv. Han är ännu ett av alla de oskyldiga offer som detta elaka virus gett sig på.
Ännu är kampen inte förlorad. Men skyhög feber, minimalt med vätska och svår demens tillsammans med en väldigt skör kropp gör oddsen dåliga.
”Då och då får han glasklara stunder när orden trillar rätt. Stunder då ögonen glittrar av skratt”
Men, det är egentligen inte det den här texten ska handla om. Våra barns farfar, min svärfar, är som sagt redan sedan tidigare svårt härjad av sjukdom. Han har under ett antal år lidit av demens som sakta men alldeles för säkert smugit sig på. En sjukdom som de senaste åren tagit ifrån honom språk, intellekt, minne och kroppslig förmåga. Nästan allt är utraderat. Men då och då får han glasklara stunder när orden trillar rätt. Stunder då ögonen glittrar av skratt för att barnen säger något tokigt. Korta små revor in till hans riktiga jag då han blir rörd för att vår treåring lägger sin lilla, mjuka hand på hans gamla, lite sträva. Korta minuter då han plötsligt sträcker en skakig, stel kropp framåt för att försöka ge sin livskamrat en kärleksfull puss på kinden.
Pandemin har tagit ifrån honom allt
Allt det som skulle kunna kallas livskvalitet har under den här pandemin tagits ifrån honom. Timmarna varje eftermiddag när hans fru kommit och hälsat på. Timmar då de (hon) småpratat och tittat lite på tv eller kollat bilder på galna barnbarn, de är borta. Stunderna när vi kommer och fikar och kidsen flaxar runt inne på hans lilla rum, de är lika förbjudna. Alla aktiviteter på hans boende är också strukna. Ingen sångstund, ingen fika, inga besök av vårdhunden. Den enda variation de senaste månaderna bjudit på är en förflyttning mellan säng och rullstol radio eller tv.
”Vi trodde att våra barn skulle få gråta, skratta och krama farfar en sista gång. Vi trodde att vi alla skulle få finnas där för honom så som han funnits för oss.”
Trots det, trots att han inte träffat sin livskamrat, trots att han inte träffat sina barn och trots att han inte träffat sina barnbarn har han nu drabbats av den här vidriga infektionen som verkar drabba dementa så hårt.
Men det är egentligen inte det faktum att han nu riskerar att dö som är det allra värsta. Självklart hade vi alla önskat att vi fortfarande kunde gå på svamppromenad och irritera oss över att han alltid visade vart svamparna fanns men inte själv orkade böja på benen, självklart skulle vi inget hellre vilja än att han bläddrade mellan kanalerna på tv:n i jakt på ännu en sevärd fotbollsmatch. Men den verkligheten var redan så avlägsen att vi länge varit beredda på att döden skulle komma till honom förr snarare än senare.
Han tvingas kämpa ensam mot döden
Men och det här är ett viktigt men. Vi trodde förstås att vi skulle få vara dä och hålla hans hand och lindra hans ångest. Vi trodde att hans barn skulle kunna sitta bredvid, hålla hand och svalka feberhet panna. Vi tänkte att barnen skulle kunna småprata om ditt och datt, berätta om fina stunder vid sommarglittrig sjö på landet och avgörande stunder på fotbollsplan. Vi trodde att våra hans barnbarn skulle få gråta, skratta och krama sin farfar en sista gång. Vi trodde att vi alla skulle få finnas där för honom så som han funnits för oss.
”Vi har sparat in det kanske viktigaste av allt, nämligen rätten att slippa dö ensam.”
Men nu ligger han där och kämpar med en alldeles för svag kropp mot en alldeles för stark fiende. Och han gör det alldeles ensam. Och det egentligen mest för att vi som land inte skött våra kort rätt. Det finns inte tillräckligt mycket skyddsutrustning för att anhöriga ska kunna ta ett värdigt farväl utan att riskera sina egna liv. Det finns inte ens tillräckligt mycket personal för att sätta in vak hela tiden. Vi har helt enkelt sparat bort det kanske allra viktigaste av allt. Vi har sparat bort rätten att slippa dö ensam. Och det känns fruktansvärt.
