– Läget i Steninge kändes perfekt, inte minst för att det låg mitt emot gamla glasbruket - även om det var en ren slump, säger Magnus och sveper med blicken över lokalen, där slipar, planverk, transformatorer, ugn och formar fått ett nytt hem.
Magnus utbildade sig till glasblåsare i Orrefors under början av 2000-talet, men intresset väcktes redan vid fyra års ålder. Hans mormor är nämligen bördig från Oskarshamn, och sommartid blev det ofta utflykter med besök på traktens glasbruk. Magnus berättar om en liten parvel som smått paralyserad brukade följa händelserna i de brinnande ugnarna.
– Jag var helt såld, det var så coolt att få stå och kika på hur glaset formades från en mjuk massa till något fast. Ett av mina starkaste minnen är från ett tillfälle då morfar till sist blev tvungen att lyfta bort mig från glasugnen för att vi skulle kunna fortsätta vår resa.
Och intresset höll i sig.
– När jag var fjorton fick jag prya på Glashyttan i Nädhult utanför Kinnared. I två hela veckor fick jag ägna mig åt att bara blåsa glas, det var rena drömmen, säger Magnus och tillägger att han har ägaren, Michael Ahlefeldt-Laurvig, att tacka för mycket.
Efter lumpen gick Magnus den tvååriga riksglasskolan i Orrefors. Efter det gjorde han praktik på Åfors glasbruk, och har även blåst glas i Varberg, Mantorp, Kosta Boda och Stockholm.
- Jag var hela tiden väldigt målmedveten oavsett vilken arbetsplats jag kom till. I Orrefors var det kutym att man fick blåsa glas åt sig själv på rasterna. Jag brukade slänga i mig maten på fem minuter och sedan börja jobba igen - bättre träning kunde jag inte få.
Så småningom blev Magnus produktionsansvarig på glasbruket vid Steninge slott utanför Märsta. Men när lågkonjunkturen slog till stod han plötsligt utan jobb. Flytten gick tillbaka till föräldrahemmet i Snöstorp och där började han grunna på om han skulle ta sitt pick och pack och dra till Singapore eller Norge för att jobba. Ett tredje alternativ var att starta egen glashytta på hemmaplan.
– Min sambo kommer från Harplinge och hade liksom jag börjat känna att det var dags att flytta hem. I samma veva fick jag tips om den tomma macken i Steninge.
Glasbruket på andra sidan vägen har anor från slutet av 1800-talet då det grundades av disponent Severin Sjöstrand. Till en början tillverkades främst apoteksglas och buteljer till Halmstads bryggerier, men senare även fönsterglas. Som mest sysselsatte bruket 75 personer, men i samband med första världskrigets utbrott blev det brist på stenkol och tillverkningen lades ned.
I dag återstår bara en stenmur och lite glassplitter, men nu blåser alltså nya vindar på orten, och om Magnus planer går i lås kommer hans lilla glashytta att bli ett turist- och utflyktsmål.
– När jag jobbade på glasbruket i Kosta Boda brukade det komma en man om somrarna och göra sina egna vinglas. Han hade fått det första besöket i födelsedagspresent av sin fru och sedan fortsatte han att komma. Jag vill spinna vidare på den i dén. I dag ritar folk sina egna hus, de bygger rum och inreder. Jag tror att det kan finnas ett intresse i att sätta en unik och personlig prägel även på sina glas.
Självklart smider Magnus också planer på att bjuda in till hyttsill, en tradition från den tiden då luffare brukade gå runt på glasbruken.
– De bodde i källaren under ugnen och så stoppade de in sill i tidningspapper och placerade intill ugnen så att den tillagades i värmen. Det kunde även vara isterband, vilket jag själv tyckte var vidrigt när jag först åt det, men som jag nu har lärt mig att tycka om. En modernare variant är att bjuda på bakpotatis i folie. Och så snaps förstås – det hör till.
Magnus ambition är att arbeta i hyttan året om. Han gillar att experimentera och konstaterar att det handlar om ett tekniskt utmanande hantverk.
– Du måste ha tålamod och ibland blir det inte bra helt enkelt, säger Magnus som dock är lika fascinerad av glasblåsarkonsten som när han var fyra.
– Tänk att man kan skapa nästan vad som helst av något som från början bara är sand!
