Våra ritualer kring födelse och död är konservativa av naturliga skäl. Inför det oerhörda söker vi oss till det kända, det trygga, ”så som vi alltid har gjort”.
Det är ju förvisso en stor skillnad i antal mellan dem som är aktivt troende kristna och dem som nyttjar den kristna, kyrkliga ramen för dop- och begravningsritualer.
Ändå ser vi hur symbolspråket i vår tid förändras snabbare och snabbare. Bland dödsannonserna är nu det kristna korset i minoritet. I stället ser vi symboler för den avlidnes intressen eller yrkesliv. Kanske en hyvel, ett metspö, en katt eller en fotboll.
På kyrkogårdarna går utvecklingen långsammare. Här finns också en bromsande lagstiftning, som sätter vissa gränser för önskemålen, och som vakar över att ”god begravningssed” iakttas.
Ändå märks förändringstrycket också här. Begravningen är inte längre den kollektiva, sociala manifestation den tidigare var. Dramaturgin utvecklas mot något mera intimt och personligt. I Tyskland projekteras en framtida begravningsplats i en enorm pyramid, hög som Kaknästornet i Stockholm. Här ska man kunna teckna sig för en gravsten i valfri kulör.
I Moviumbulletinen, som ges ut av lantbruksuniversitetet i Alnarp, kan man läsa mera om dessa frågor i nr 4 2008. Det som fångade mitt öga och fick mig att skriva dessa rader är bilden på den fantastiska, av allt att döma danska gravvården med inskriptionen DET VAR DET.
Den rörande klumpiga figuren – han ser ut som en lergubbe från lekis – slår ut med armarna i en resignerad, nej stoisk gest: Detta var livet, det var det hela – tack och farväl!
