Det börjar med pistolskotten från skogsgläntan på den danska ön Tåsinge, dit den gifta löjtnanten Sixten Sparre och lindansösen Elvira Madigan rymde tillsammans sommaren 1889.
Därefter får vi följa dramat från början till slut, och Allkonstverket driver skickligt sin tes om att det inte alls handlade om ett gemensamt självmord, utan att Sixten kallblodigt mördade Elvira när han insåg att han var utblottad och inte hade någon framtid, varken i Sverige eller Paris – dit Elvira trodde att de var på väg. I sina monologer, som är lite trevande i inledningen men som blir alltmer övertygande, delger polisen Knud Hansen Egense publiken sina skeptiska funderingar, såsom varför Sixten knappt hade någon packning alls, medan Elvira hade hela sitt bohag med sig?
Med en enda gest får John Anderberg oss att förstå vem Sixten Sparre är: en synnerligen självgod herre.
Uppsättningen saluförs som en fallstudie om true crime à la 1800-talet, och visst är det mörkt, inte minst för kvinnorna som drabbas av Sixten Sparres fatala narcissism (tänk #metoo och manlig dominans, fast för 130 år sedan…). Men det är också en pjäs med mycket humor. En stor del av de komiska inslagen står Josefin Johansson för, även om hon backas upp av resten av ensemblen – såsom i scenen med den kacklande skvallermobben (som har en imponerande förmåga att förflytta sig geografiskt och dessutom sladdra på många olika dialekter…).
Skådespeleriet är överlag proffsigt, och alla sex i ensemblen är självklara i sina roller, både huvudkaraktärerna och de biroller de varvar med. Med en enda gest i styckets början får John Anderberg oss att förstå vem Sixten Sparre är: en synnerligen självgod herre. Att han dessutom är kolerisk, självupptagen och våldsam uppdagas successivt, allt med precision i både manus och rolltolkning.
Skapar känslan av en annalkande tragedi
Musiken är magisk, och den melodislinga som introducerar vissa av scenerna skapar effektivt känslan av en annalkande tragedi (tänk Morden i Midsomer, fast på 1800-talet…). Även scenografin fungerar utmärkt. Det är sparsmakat men ändå effektfullt – och givetvis är det helt perfekt att spela den här pjäsen i ett cirkustält! (Tänk bort att premiären råkade infalla på sommarens varmaste dag…)
På minussidan finns en aningen utdragen upptakt. Innan det tar fart får vi en presentation, ett kort varieténummer, en poetisk prolog, en sång och två lite för långa scener. (Allt är dock mycket väl utfört, det är mest att man börjar vänta på Det Stora Dramat.) Generellt hade jag också klarat mig utan Rosa, Gezella och några andra lösa trådar; det är tillräckligt komplicerat som det är, speciellt som den snillrika kronologin kräver uppmärksamhet från publiken.
Kärlek som levde genom brevväxling
Dessutom saknar jag två saker. Den första är något som lite tydligare än trånande ögonkast skildrar den passion som trots allt måste ha funnits mellan Elvira och Sixten, om än en kort tid. Anar dock att ensemblen medvetet valt bort det för att markera att det här dramat inte handlar om kärlek, utan om en maktfullkomlig man som anser sig ha rätten att ta någon annans liv bara för att han bestämt sig för att göra slut på sitt eget. (Och kanske för att deras kärlek länge var platonisk och levde endast genom brevväxling?)
Det andra jag saknar? En lina. Ingen hade behövt balansera på den, men den hade gärna fått hänga där uppe i luften, som en subtil hyllning till Elvira Madigan – men också som en påminnelse om hur skör den är, den där tråden som skiljer liv från död, kärlek från hat och framgång från fall.
Sixten och Elvira
Idé och förlaga: Kathinka Lindhe (som är släkt i rakt nedstigande led till Sixten och Luitgard Sparre och som har skrivit flera böcker om tragedin).
Manus och regi: Maggan Ek.
I rollerna: Sixten Sparre - John Anderberg, Luitgard Sparre - Rebecca R Sellergren, Elvira Madigan - Elin Englund, Laura Madigan - Josefin Johansson, John Madigan – Kevin Tullgren, Polisman Egense – Oskar Zaar.
Musik: Axel Croné.
Teknik: Peter Bengtsson.
Tältmästare: Ulf Pålsson.
Producent: Charlotte Ek Virack.
