"Albert Bonniers Förlag har i dag av familjen fått den sorgliga uppgiften att meddela att Lars Norén avlidit tisdagen den 26 januari 2021 i sviterna av covid-19", skriver förlaget i ett pressmeddelande.
Lars Norén, hans dramatik, lyrik och dagböcker, är så välbekanta och djupt rotade i oss svenskar, att vi ledigt slänger oss med begrepp som ”Norén-jul”. Sedan många år är han en av de mest populära samtida dramatikerna över hela världen. Tematiskt kretsar hans verk ofta kring relationsproblem och existentialism, och pjäser som ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud” har blivit moderna klassiker.
Internationellt anses han, i August Strindberg och Ingmar Bergmans efterföljd, gestalta det svenska svårmodet.
Inspirerades av de franska författarna
Lars Norén föddes i Stockholm 1944, son till Britt Norén och maken Mattis, tjänsteman och sedermera källarmästare för ett hotell i Genarp som blivit skådeplats för flera av sonens draman. När Lars Norén var sex år flyttade familjen till Skåne, där han bodde i nio år innan han återvände till huvudstaden.
Redan som 18-åring blev han regiassistent åt Bengt Ekerot på Dramaten, och fick dikter publicerade i tidskrifter som Lyrikvännen och Rondo.
Året därpå, 1963, skrev han manus till sin första egna pjäs. Samma år debuterade han också med diktsamlingen ”Syrener, snö”. Påtagligt inspirerad av franska författare som Henri Michaux och Raymond Roussel var han tidigt oerhört produktiv. Den tidiga 1960-talslyriken kännetecknas av närmast filmiska ordflöden där psykotiska visioner, sado-sexuella fantasier, samtidspolitiska problem, tvångsföreställningar och schizofrena orörlighetstillstånd tar gestalt. Miljöer från mentalsjukhus, efter en ungdomspsykos, förekommer och poesin kom att benämnas ”schizz-poesi”.
Under 1970-talet blev Noréns poesi mer sparsmakad och personligt orienterad, utan att förlora siktet på den större samhällsdiskussionen. Efter diktböcker som ”Order” (1978), ”Murlod” (1979), ”Den ofullbordade stjärnan” (1979) och ”Hjärta i hjärta” (1980) tog han en lång paus från poesin. Först i juni 2016 återkom han som poet med diktsamlingen ”Stoft”.
På 1980-talet fick Lars Norén sitt dramatiska genombrott
Lars Noréns debut som scendramatiker blev dramatisk. 1973 satte han upp ”Fursteslickaren” på Dramaten. Pjäsen slaktades av en närmast enig kritikerkår, bland dem P O Enquist som uppfattade föreställningen som ett pekoral, ett mondänt och moderiktigt hopkok av våld, porr och skönhetsdyrkan. Även 1992, då pjäsen sattes upp igen på Dramaten, väckte den starka känslor.
Sitt stora genombrott som dramatiker fick Norén på 1980-talet med de delvis självbiografiska pjäserna ”Natten är dagens mor” (1982) och uppföljaren ”Kaos är granne med Gud”(1983) som utspelar sig i 1960-talets Skåne. ”Natten är dagens mor” uruppfördes på Malmö Stadsteater i regi av Göran Stangertz med Kåre Sigurdson i rollen som fadern. Tillsammans med ”Stillheten” (1983) skapades en trilogi pjäser. De två första sattes även upp på Göteborgs stadsteater i regi av Björn Melander. Göteborgs-föreställningarna lade grunden för SVT:s välkända tv-teater från 1984. Uppväxtskildringen kombineras där med Norén-pjäsen ”Modet att döda” (1978), där en av sönerna i mer vuxen ålder gör uppror mot sin far.
Även med ”Borgerliga kvartetter” – en svit som innehöll kammarspelen ”Höst och vinter”, ”Bobby Fischer bor i Pasadena” och ”Sommar” nådde Lars Norén ut till den breda publiken.
Tony Olsson rymde från repetition
Humor, mörker och klassmedvetenhet präglar hans relationsdramer. Tematiskt återvände han gång på gång till olycksbarn på samhällets botten. Även människor ur medel- och överklassen intresserade honom. Personer som, trots sitt materiella överflöd, lider av outredda eller avstängda känslor – både egna och andras.
Bland 1990-tals-pjäserna kan nämnas tv-teatern ”Ett sorts Hades”, ”Kliniken” och den omdiskuterade ”7:3” som uppfördes i samarbete med en grupp fångar med öppet nazistiska åsikter. En av dem, Tony Olsson, rymde under en repetition, deltog i och dömdes för Malexandermorden.
Under den här perioden skrev Norén även den omtalade trilogin ”Morire di classe” – som omfattar pjäserna ”Personkrets 3:1”, ”Skuggpojkarna” och ”Anna Politkovskaja in memoriam”.
Sammanlagt har Lars Norén skrivit ett hundratal pjäser för scen, radio och tv, inklusive den kortare sviten ”Terminalpäserna 1-9”. Bland de många pris han erhållit finns De Nios stora pris (1980), Aniara-priset (1982), Pilotpriset (1994) och Svenska Akademiens nordiska pris (2003).
Barnteater och dagböcker
Han har varit en efterfrågad regissör på framstående teaterhus världen över, och har även i många år varit verksam som teaterchef. Tillsammans med Ulrika Josephsson lede han Riksteatern åren 1999-2007. Därefter var han en kortare tid chef för Betty Nansen Teatret i Köpenhamn innan han 2008-2011 blev konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg.
Under tiden i Göteborg regisserade Norén, då åter småbarnspappa, sin första barnteaterföreställning, ”Pingviner kan inte baka ostkaka” av Ulrich Hub, något han beskrivit som det "absolut svåraste och mest krävande jag gjort”.
2008 utkom ”En dramatikers dagbok,” drygt 1 600 sidor som spände över fem år av Noréns liv. Dagboken har sedan dess fått flera uppföljare, och i höstas släpptes en sista, fjärde del.
Lars Norén har varit gift tre gånger, senast med skådespelerskan Annika Hallin, och efterlämnar tre döttrar.
Han blev 76 år.
