Visdomsord som fastnat

ANNONS
|

Man bär med sig ordspråk, vaneuttryck, bitar av verser, dikter, sånger.

Lyssna på detta: ”Då när du dig på Död, som närs av Män/och när din Död dött, ingen mera Död, sen.”

Det är Shakespeare, sonett nummer 146 i Sven Christer Swahns tolkning. Hela dikten – det citerade är bara slutklämmen – handlar om förgängligheten, att kroppen är ett hölje man hyrt in sig i för detta liv – tror jag, det är komplex lyrik.

Varför just denna tvårading dyker upp i mitt huvud med jämna mellanrum, tillsammans med formuleringar av Bob Dylan, eller Ferlin, eller Stagnelius, eller Woody Allen, vet jag inte.

ANNONS

Möjligen vet det undermedvetna, som är en rälig och beskäftig varelse. Men jag är rätt trött på det omskrutna undermedvetna. Man har avlyssnat det hela sitt liv, lurad att tro dess visdom, men ur själens undre regioner kommer mest bara åsneskrin, som en kompis sa.

Eller är det undermedvetna en pladdrande papegoja, berusad av sin egen grumlighet? Jag gillar Shakespeares ord, det får räcka med det. Livet består inte bara av förklaringar.

Samma rader, något annorlunda: ”Det blir ditt bröd. Du död som närs av män/när du är död finns ingen mera död sen.”

Det är Eva Ströms tolkning. På vägen från engelska till svenska händer något, en förskjutning. Vad skrev Shakespeare själv? ”So shalt thou feed on death, that feeds on men/And death once dead, there's no more dying then.”

Dying, det kan ju syfta på döendet som process, inte bara så att säga slutresultatet. Swahn och Ström använder hela tiden ”död”, kanske av rytmiska skäl.

Svårigheten med en översättning ligger också i själva soundet, ord låter även om man läser tyst, en röst i huvudet. Läser man sen Shakespeares engelska högt, blir det en speciell musik, och den kan inte riktigt översättas. Han var ett slags soulsångare.

ANNONS

Jag kan fastna vid sådant, vid formuleringar, verser, epigram, sångtitlar, som man fastnar vid en berömd filmsekvens, eller ett spektakulärt mål i fotboll.

Mae West var en lysande skådespelerska, fräck och självständig och feministisk, men i början av 30-talet införde Hollywood en branschens egen censur, the Hays-code, och det satte mer eller mindre stopp för henne.

Enligt the Hays-code fick exempelvis filmer inte ha olyckliga slut, man fick inte skämta om religion, och sex var förbjudet.

Mae West hade mycket att säga om oss karlar, till exempel: ”Det som räknas är inte männen i mitt liv, utan livet i mina män.” Det är en rak översättning, utan problem.

Men hon avger också en stolt självdeklaration: ”When I'm good I'm really good, but when I'm bad I'm better.”

Detta går egentligen inte att översätta, inte utan att det blir klumpigt. Wests komprimering är här poesi, som vore hon en lättsinnigare Tomas Tranströmer.

Woody Allen är i dag lika rolig, men inte alls lika språkligt tät i själva formuleringen, och det var inte heller Oscar Wilde i sina klassiska one-liners. Men vad de alla producerar är verser att bära med sig, ordspråk, epigram att värja sig med när livet smakar surt.

ANNONS

Det är svårt att leva med människor, och kommer att förbli svårt, men en dålig dag kan man erinra sig Woody Allens sammanfattning av de mänskliga villkoren: ”Enda gången jag och min fru fick orgasm samtidigt var när vi skrev under skilsmässopapperen.”

En universell visdom, oavsett språkområde.

ANNONS