Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Marie Lundquist.

Verktygslåda fylld av ord

Om jag haft såsom en släktgård som gått i arv i generationer. En trakt som varit min sedan urminnes tider. En folkdräkt i vilken jag rört mig med självklar grace.

Då skulle jag jämföra den hemkänslan med vad som sker när jag läser Marie Lundquists bok ”Så länge jag kan minnas har jag varit ensam”.

Temat känns igen från ”Monolog för en ensam kvinna” (2005).

Ensamheten återkommer, så ock en mammas självmord. En kappa med syntetpälskrage dyker upp flera gånger.

Det är prosa med hög halt lyrik.

Här finns litteratur om litteratur. Hur det tröstat att läsa om en kyss när ingen fanns att kyssa. Och hur en text kan smaka honung långt efter avslutad läsning.

Marie Lundquist beskriver med fotografisk skärpa hur det känns att promenera invid några vänner efter ett biobesök. Hur deras samtal flödar fram med sådan självklar lätthet.

Orden flyter på ”som om banan var såpad av samhörighet”. Skulle hon yttra sig hade orden fallit platta till marken, eller än värre, förstört samhörigheten.

Förundrat betraktar hon hur människor ordnar sig sällskap, kallar varandra syster, bror, mamma, pappa, barn.

Just det självklara sammanhanget uppnår romanjaget aldrig. Aldrig sker samvaro med naturlig lätthet, alltid spel och kamp, alltid planerade repliker. Alltid strängt iaktta sig själv. Till slut vet hon i alla fall att det är värre att lyckas med anpassningen än att inte göra det.

”... skammen över den förhatliga anpassligheten gröper ur henne som om hon åt sig själv med sked inifrån.”

Hon vet vilka människor hon dras till och hur hon ska närma sig dem (via språket)

Hon känner igen sina mönster (terapi) och försöker förhålla sig till dem (mer terapi). Hon dras till män och till kvinnor. Fadersgestalter, gifta män (det är familjen hon är ute efter), modersgestalter (substitut).

Det skrivna ordet är hennes verktygslåda. Hon skriver brev till en programledare på radio vars röst hon fascineras av.

Hon skriver inbjudande, vet hur hon ska agna med rätt ord för att locka fram honom.

”Breven blir ett sätt att täcka över det riktiga livet, hennes riktiga längtan. Samtidigt är de en väg fram till just det.”

Jag såg Marie Lundquist på nära håll på Bokmässan och jag tänkte: du skriver fantastiska böcker.

Jag läser och läser om och lägger ifrån mig. Smaken av honung dröjer sig kvar.

Fler lokala nöjesnyheter hittar du här