Det kan vara knepigt att vara helt närvarande i sitt liv, i stället för fritt kringsvävande i fantasier, minnen, eller ledda i nosringen av sina önsketänkanden, eller ständigt smygande omkring i distraktioner. I morse gick jag till exempel som vanligt upp och på toa, jag tvättade och klädde mig, drack en kopp kaffe – allt skedde automatiskt. Inte var j a g med, jag befann mig någon annanstans. I mina tankar. Under tiden skötte vanorna om mig, beskäftiga proffs. De knöt skorna, och låste om mig.
Vilket är utmärkt; tråkigt vore att ständigt närvara i sina rutiner. Problemet med vanorna är annars deras kompletta själlöshet, och strikt begränsade intelligens. En vana består av en tanke som upprepar sig och stampar på stället tills skorna, hur välknutna de än är, slits sönder. Medan själen – den där som är upptagen av djupare ting – ibland har alldeles för mycket själsliv. Dålig markkontakt.
Så man försöker närvara i sitt liv, landa och bottna i det, med själ och allt. Kan konsten hjälpa en, litteraturen, musiken, filmen, berättelserna, ramsorna, sagorna? Den store konstnären Vermeers (1632–1675) berömda tavla med en ung flicka som häller upp mjölk? Den är gjord någon gång mellan 1658 och 1660. Den visar ett ögonblick i livet, stelnat till evighet. Där finns verkligen en närvaro, 1600-talsvardag. Så om den skrev den polska poeten och nobelpristagerskan Wislawa Szymborska: ”Så länge kvinnan där på Rijksmuseum/samlad, i målad tystnad/dag efter dag häller/mjölken ur kannan i bunken/förtjänar inte världen/världens undergång.”
Boken heter mycket riktigt ”Här”. Szymborska var hela tiden upptagen av det omedelbara livet, och hur svårt det var att leva det, svårt och roligt och tafatt och sorgset. Hon höll föreläsningar, inte om världen i poesin – det kan många göra, speciellt mediokra poeter – utan om poesin i världen. Hon fascinerades av att när hon en gång var död (som hon nu är) skulle vädret fortsätta som vanligt. Jag minns när hon var i Sverige och tog emot sitt pris. En dam med spjuverblick, det sistnämnda sällsynt bland nobelpristagare. Jag undrar vad hon egentligen tänkte om kungen.
På ett foto från yngre dagar sitter hon och röker, det vill säga på bilden ser man ett rökmoln där man skymtar hennes ansikte. Det ser verkligen ut att vara där, och då.
Rutiner och vanor är ett sätt att vara frånvarande, och givetvis skydd mot en närvaro som om den ständigt vore aktuell, skulle ta död på en. Det mänskliga medvetandet klarar inte av alltför mycket verklighet, sa en annan poet, T. S. Eliot. Vanan är ett slags sordin, den skruvar ner tanken och känslan till bekväm rumstemperatur, är stendum på alla andra områden än sitt eget, men där mycket funktionell. Dock kan den vara farlig om den förs över på andra områden. Och det vore trist om man på sitt yttersta upptäcker att man egentligen varit frånvarande var man än befunnit sig. En rutin, ett färdigprogrammerat liv utan diken, flyktvägar, sidospår.
Detta var Wislawa Szymborska medveten om. Hon kunde konsten att trösta med sin bråddjupa enkelhet och saklighet: ”Livet på jorden betalar du inte dyrt/För drömmar, till exempel, inte ett vitten/För illusioner först när de är förlorade/För innehav av kropp, endast med kroppen.” That`s it.
