Välgjord serie om morden på Utöya

Snyggt och effektivt drama om Utöya, med scener som gör riktigt ont att se.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Sommar, sommar, sommar… ljuder ur radion, en definitiv bekräftelse på att vi lever i semestertider. Det här är därför den sista tv-krönikan på ett tag, vi vill också vara lediga.

Det är också under en sommar som serien ”22 juli” utspelas, nämligen den norska sommaren 2011 – den brutalaste årstiden i modern nordisk historia. Det var då som en man (jag vägrar skriva hans namn) dödade 77 personer, de flesta ungdomar.

Den fiktiva serien, baserad på den onda verkligheten, sänds i sex delar på måndagarna i SVT. Där ser vi inte mycket av vare sig offer eller bödel, det handlar snarare om andra som drabbades av terrordådet: anhöriga, vårdpersonal, poliser…

ANNONS

Tv-serie om massmorden på Utöya

Under det första långsamma och trevande avsnittet möter vi ett antal personer dagarna före katastrofen. Läkare och sjuksköterskor kämpar emot ett förslag om nedskärningar av deras verksamhet, en polis undersöker ett märkligt olycksfall, en kvinna sörjer att hennes son ska flytta till pappan.

Dramat är snyggt och effektivt uppbyggt av regissören Pål Sletaune, och snart rullar en vit bil in i Oslo och i tv-rutan. Vi vet vem som kör och vad bilen innehåller, snart sker en explosion i city och några timmar senare börjar slakten på Utöya.

Det som följer är fruktansvärt att beskåda och manusförfattarna lyckas skapa scener som gör riktigt ont att se. Här finns en man som kör en död person från Utöya till Oslo och tvingas lyssna på den avlidnes mobil som ringer hela tiden. Den får inte stängas av, kroppen ska undersökas och får inte röras.

Blodiga bilder från operationsbord

Vi får även se blodiga bilder från operationsbord, men allra värst är den lille pojken som är totalt förkrossad över att hans syster är död.

”22 juli” innehåller även bilder av nästan dokumentär prägel och en historia om en ung journalist som – delvis mot kollegornas vilja – gräver i varför poliserna agerade så sent vid Utöya. Men det är ändå på det djupt personliga planet som serien bränner till mest, och fungerar som en ovanligt välgjord påminnelse om en händelse som tillhör kategorin ”vi får aldrig glömma”.

ANNONS

Ny kriminalserie på TV 4

En annan nordisk, mera lättviktig, kriminalserie är ”Morden i Helsingör” som hade premiär i TV 4 förra veckan, och att titta kändes till en början som att återse en gammal vän. Vi är många hallänningar som gärna tar en tur då och då till den danska kuststaden, men i vår har vi inte varit välkomna.

Det börjar också bra med vatten, precis det vi ser när vi lutar oss över relingen på färjan från Sverige, och sedan vänder sig kameran in mot några strandvillor. I en av dem bor en polis och hans fru som firar bröllopsdag och har stora planer. Men plötsligt telefonen ringer och mannen måste iväg: en kvinna har hittats mördad.

Redan från början är skådespeleriet stelt och historien krampaktig, med lite otrohet och en hund som – likt den gamle gode ”Lassie” – kallar på hjälp i nöden stund.

Nej, jag lär inte följa ”Morden i Helsingör”, en serie som ändå kan tjäna som en trailer inför ett besök in real life. Från och med lördag släpps nämligen hallänningar in i Danmark igen.

ANNONS