Vad stort är kommer långsamt, och Rom byggdes inte på en dag, men en dag var stan byggd. Det finns folk som vänt på tanken.
Lägger man en brödsmula på bordet bildar den ingen hög. Lägger man ännu en smula nästa dag bildar detta heller ingen hög.
Ett förrädiskt tänkesätt nyttjat av de rökare som säger, att visst riskerar man få cancer av cigarrettrök, men inte av en enda cigg, och man röker dem ju alltid en och en. Slutsats: rökning orsakar inte cancer.
Också alkoholister tar sig ju bara ett glas i taget. Finns alltså alkoholism? Ja, konstigt nog. Så kan det gå när den abstrakta logiken krockar med verklighetens.
I år var det som om hösten kom på en enda dag, i slutet av augusti, då det regnade och man kände nederbördens plötsliga kyla.
Vinden rasslade i trädkronorna på ett speciellt sätt. Inte sommarbrusande, utan torrt, lätt metalliskt. Fast naturligtvis hade naturen förberett metamorfosen.
Annat med det sociala livet. Om jag nu sitter här i hösten – läser Dickens och Aksel Sandemose, sitter på Harrys med min fredagsöl, hemkommen lyssnar på Dynamo Varbergs nya cd, på Laura Marling – är detta inte lagbundet, inte inskriven i stjärnorna.
Inte heller bestämde jag som tonåring att jag år 2013 skulle sitta på Harrys i Varberg och fundera över tidens gång. Jag hade mer storslagna planer.
Jag skulle sitta i mitt nybyggda Rom, se mig omkring och likt en amatörgud finna min skapelse god. Fast det som blev är intressantare än det som aldrig blev. Inte alltid lyckligare – lycklig blir man bara på film, sa en tjej jag känner – men intressantare.
I Dashiell Hammetts deckare ”Riddarfalken från Malta” berättar detektiven Sam Spade om en man som hette Flitcraft – med fru och barn, tillfreds med livet – som en morgon försvann på väg till arbetet.
Senare stötte Spade på honom i en annan stad, där Flitcraft berättade vad som hänt. På väg till jobbet hade han gått förbi ett bygge, en järnbalk hade fallit ner och nästan dödat honom. Det vred plötsligt om hans perspektiv.
”Han kände det som om någon hade lyft på locket till livet och låtit honom titta på mekanismen (---) Han förstod då att människor dagligen föll offer för tillfälligheter av den arten och levde bara så länge den blinda slumpen skonade dem.”
Drabbad av denna insikt gav han sig av, i syfte att leva i enlighet med slumpen, och luffade omkring några år.
Men när Spade fann honom hade han bildat en ny familj, i mycket lik den första. Spade: ”Jag tror inte ens han begrep att han i all naturlighet halkat tillbaks i samma fåra som han hoppat ur i Tacoma. (---) Han anpassade sig till fallande balkar, och så föll inga fler, och då anpassade han sig till att de inte föll.”
För vi blev den vi blivit, och hamnade i den situation vi nu befinner oss i, inte endast på grund av allt som hänt, också därför att vissa saker i n t e hänt oss.
Här sitter jag, produkten av att jag aldrig blivit ihjälkörd av en buss, eller råkat hamna i vägen för en psykopat med kniv i näven, och så vidare. Av detta får man inte dra den flitcraftska slutsatsen att inga balkar längre faller, och att slumpen upphört, i varje fall för oss. Vi bygger våra liv, vår trygghet som skrift i drivande vatten.
