Thorbjörn Fälldin brukar framställas som en av 1900-talets mest betydelsefulla politiker - bonden som bröt det fyra decennier långa socialdemokratiska maktinnehavet och blev statsminister i tre olika regeringar 1976-82. En annorlunda politiker, uppväxt och fostrad i småbrukarmiljö, lyssnande, påläst, jordnära, känd för många bevingade uttryck. En period då medierna flitigt kommunicerade bilden av en statsminister som åker hem till gården över helgerna för att delta i skötseln av fåren, hugga ved och plocka potatis.
Men Fälldins karriär innehåller också mycket dramatik. Han var en kontroversiell politiker som förändrade spelplanen i svensk politik genom att bygga upp blockpolitiken. Hans eftermäle har dock kommit att domineras av debatten i samband med regeringsskiftet 1976, i dagarna för fyrtio år sedan. För att bilda regering tvingades han då bryta sina löften att stoppa utbyggnaden av kärnkraften. Fälldins agerande är en av de stora gåtorna i modern svensk politisk historia. Men hur gick det egentligen till? Varför ställde Fälldin ultimatum om kärnkraften på det sätt han gjorde? Var det verkligen seriöst menat eller politisk retorik på högsta nivå?
T h orbjörn Fälldins ledarskap startade på allvar 1971. Centerpartiet hade i valet i september året innan blivit det största icke-socialistiska partiet. Gunnar Hedlund skulle äntligen avgå efter 22 år som partiledare. Skiftet i partiets ledning skedde 21 juni 1971 i gymnastiksalen på Sannarpsskolan i Halmstad. Fälldin valdes till ny ordförande och Johannes Antonsson från Heberg fick bli vice. En ny period tog sin början. Partiets samverkan med Socialdemokraterna var slut. Nu skulle ”den röda björnen fällas”.
Med Fälldin som partiledare gick det snabbt mot ökad borgerlig samverkan. Men valet 1973 ledde inte till regimskifte trots att Centerpartiet ökade till drygt 25 procent. Valet resulterade i en historisk jämviktsriksdag och Olof Palme satt kvar som statsminister. Fälldin tog då initiativ till att slå samman Centerpartiet och Folkpartiet men misslyckades att få med gräsrötterna. Motståndet från ungdomsförbundet var kompakt. Även en ny generation folkpartister var motståndare till en sammanslagning.
Uppbyggnaden av den svenska kärnkraften hade efter kriget skett utan större partipolitiska motsättningar och 1972 startade den första svenska kommersiella reaktorn, Oskarshamn I. Men på Centerpartiets stämma hösten 1973 höll professor Hannes Alfvén ett engagerat anförande om riskerna med lagring av avfall från kärnkraftverk. Detta blev starten till att den nye partiledaren, inledningsvis med starkt motstånd inom partiet, kom att göra kärnkraften till en ödesfråga, inte jämförbar med andra politiska frågor. Det gällde att ta ansvar för kommande generationer.
Inför valet 1976 visade opinionsmätningarna att en majoritet av väljarna var motståndare till kärnkraft. Tre veckor före valdagen bestämde Fälldin agendan genom ett utspel om avveckling av kärnkraften till 1985 vilket gjorde kärnkraften till valets huvudfråga. Debatterna mellan oppositionsledaren och den sittande statsministern blev hårda. Frågan var hur en ny regering skulle kunna bildas eftersom de borgerliga partierna var oeniga. Fälldin pressades men upprepade: ”Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse” och ”Jag sätter mig inte i en reg- ering som laddar fler kärnkraftverk”.
Det borgerliga blocket vann valet, Fälldin förväntades bilda den första borgerliga majoritetsregeringen sedan den allmänna rösträttens införande. Men konflikten om kärnkraften blev nu praktisk politik. Folkpartisten Björn Molin – handelsminister i Fälldins tredje ministär och landshövding i Halland 1986–97 – har med rätta kallat kärnkraftsfrågan för en tidsinställd bomb i regeringssamarbetet. Frågan löstes tills vidare genom att Fälldin efter hårda förhandlingar tvingades ”dagtinga” med sin övertygelse – han hade ”inte nått ända fram”.
Den nya regeringen tillät att Barsebäck 2 laddades och att utbyggnaden av kärnkraften därefter skulle regleras i en villkorslag. Energikommission tillsattes. I uppgörelsen mellan de borgerliga partierna ingick också att kärnkraftens framtid skulle avgöras i en folkomröstning om man inte kunde enas om tolkningen av lagen. Någon sådan folkomröstning gick dock moderater och folkpartister inte med på och tolkningen av lagen punkterades av Fälldins egen justitieminister Sven Romanus.
Striden om kärnkraften ledde till att regeringen sprack efter två år. Folkpartisterna med Ola Ullsten fick bilda en minoritetsregering. När reaktorolyckan i Harrisburg inträffade i mars 1979 enades partierna om att efter höstens val utlysa en folkomröstning med tre olika linjer. Resultatet av denna folkomröstning kom att bli att ”bygga ut, för att sedan lägga ner”. Riksdagsvalet i september 1979 ledde till att Fälldin med ett (1) mandats övervikt kunde bilda en ny borgerlig trepartiregering. 1981 sprack regeringen igen efter en skatteuppgörelse med (S). Fälldin fick då bilda sin tredje regering, nu med bara center- och folkpartister. Vid nästa val, 1982, förlorade Fälldin regeringsmakten, Olof Palme var tillbaka.
Fälldins strategiska utspel fortsatte även i opposition. Inför valet 1985 inledde han ett valtekniskt samarbete med KDS. Denna samverkan fick hård intern kritik för toppstyrning. För KDS blev riksdagsvalet en stor framgång och partiledaren Alf Svensson fick plats i riksdagen. För Centerpartiet blev valet en storförlust. På tolv år hade partiet förlorat två tredjedelar av sina väljare och blivit borgerlighetens minsta parti i riksdagen. Thorbjörn Fälldins ställning försvagades därmed ytterligare och kort efter valet avgick han som partiledare vid 59 års ålder under dramatiska omständigheter. Vid en presskonferens meddelade Fälldin att han hade ”fått foten” av sin egen valberedning – ”Ske er vilja!”.
Tjugo år senare skulle de borgerliga partierna samlas under nyliberala fanor i ”Allians för Sverige” under Fredrik Reinfeldts ledning. Blockpolitiken manifesterades av väl förberedda partiledningar som var redo att ta över makten. Man hade lärt läxan från 1976. Mycket har hänt sedan dess – i juni i år förhandlade den rödgröna regeringen fram en överenskommelse med mål om 100 procent förnybar energiproduktion. Framtidens stora fråga handlar nu om klimatpolitik på global nivå. Av dagens partiledare var fyra inte födda när Fälldin blev statsminister, Annie Lööf –som för övrigt har kallat Fälldin ”en ikon” – är en av dem. Och blockpolitiken är starkare än någonsin.
Fotnot . Hans Bengtsson är även redaktör och medförfattare till antologin ”Vinklade budskap – perspektiv på politisk kommunikation”, utgiven vid Högskolan i Halmstad.
