Therese Bohman | Aftonland

ANNONS
|

Therese Bohmans nya roman ”Aftonland” har vissa likheter med hennes föregående ”Den andra kvinnan”. Där som här är den kvinnliga huvudpersonen från Östergötland, har arbetarklassbakgrund och skeptiska synpunkter på samtida identitetspolitik. Men i den nya boken är hon är inte misslyckad utan tvärtom akademiskt framgångsrik: professor i konstvetenskap.

Som sådan träffar hon en doktorand med ett lovande avhandlingsprojekt. En vacker ung man, en ”Botticelliängel” tycker professorn som oetiskt nog går i säng med doktoranden. Inte precis Döden i Venedig, men antagligen så nära man kan komma på Stockholms universitet.

Therese Bohmans romanstil växlar reflexioner med beskrivningar. De sistnämnda är lite för enkla för att riktigt lyfta känslan i texten, medan de förra består av dels ganska sansad samtidskritik (igenkännlig från Bohmans kulturjournalistisk), dels vidlyftiga och oprecisa överblickar över kulturhistorien med indelningar i klassicism, romantik och symbolism.

ANNONS

Själv är professorn expert på dekadent symbolism från förra sekelskiftet, även det ett återkommande tema hos Therese Bohman. Hennes romanalteregon är kanske lite för mycket just det; språkrör för sin författare mer än fiktiva gestalter i egen rätt.

Konstprofessorns ensamma liv och självbespeglande självkänsla gränsar till patetiken, men det är hon medveten om själv. ”Den här tillvaron är patetisk. Det kan inte fortsätta så här.”

Intressantast är emellertid att Therese Bohman skapat något såpass ovanligt som en kvinnlig romanperson som är tillräckligt manlig i sin sexualitet för att titta på porr och onanera i sitt tjänsterum på institutionen.

Men trots att konstprofessorns sexualitet är ett framträdande motiv i romanen – hon undrar själv om hon kan diagnosticeras som sexmissbrukare – så är skildringen ändå så pryd att samlag bara klassificeras som ”bra” eller ”dåliga”.

Och huvudpersonen är trots allt så konventionellt kvinnlig att det hon egentligen längtar efter, mitt i allt liggandet, är ömhet, närhet och samhörighet. Och förstås också barn. Det är förvisso heteronormativt realistiskt, men kanske inte så utvecklande för genren.

ANNONS
ANNONS