Sonja Johansson bor allra högst upp, i en lägenhet på Rotorp i Halmstad. Ett gråvitt ljus flödar in i hennes vardagsrum; det är dimmigt denna dag men annars har hon en svindlande utsikt.
– Jag ser ut över hamninloppet och ända till Båstad, när det är riktigt klart.
Sonja är 81 år och har ett osvikligt minne som ligger till grund för hennes skrivande. För drygt ett år sedan gav hon ut ”Minnen, möten & dofter” på eget förlag, en bok där hon beskrev sin uppväxt i sydhalländska Edenberga och flytten till Halmstad via Laholm.
– Jag har alltid tyckt om att skriva.
Sonja var därför snabb att anmäla sig, när hon fick höra talas om projektet ”Kvinnornas skrivbyrå” för två år sedan. Tanken var att kvinnor skulle skriva om sitt arbetsliv.
– Det hade jag alltid velat göra, vårt arbete är alldeles för dåligt dokumenterat, säger Sonja som gick med i en skrivarcirkel i Halmstad.
– Vi var på kurs på Katrinebergs folkhögskola i Vessigebro, där vi fick goda råd, och vi intervjuade varandra.
Själv skrev Sonja om sina upplevelser vid dåvarande långsvårdskliniken i Halmstad.
– Jag var sekreterare på kuratorsexpeditionen i 26 år, från 1968 till 1994, och trivdes fantastiskt bra.
Det märks också på hennes bidrag ”Mitt arbete på långvårdskliniken från 1968”, där Sonja berättar om olika möten, under sin första arbetsdag.
– Jag har, i likhet med flera av de andra kvinnorna, skrivit mycket mer – men resten av texterna finns arkiverade vid Länsmuseet i Varberg.
Några av de övriga författarna har skrivit om diskriminering. En kvinna berättar om hur företagets vd enbart hälsade på männen, en annan skriver om hur hon som frånskild mor i början av 1960-talet, hamnade ”långt ner på den sociala stegen”.
Upplevde du någon könsdiskriminering på kliniken?
– Nej, vi var nästan bara kvinnor som jobbade, säger Sonja.
Hon pekar på att berättelserna i antologin även säger mycket om hur samhället har förändrats.
– Jag gifte mig 1949, fick en dotter 1950 och flyttade till den här lägenhet 1951 – för 60 år sedan! På den tiden var allt så annorlunda. Vi trodde på framtiden, allt skulle bli bättre, säger Sonja som tänker fortsätta att skriva om sitt liv.
– Jag mår så bra av det. Jag skriver med penna och papper och får hjälp att överföra det till dator.
Du måste ha en väldigt prydlig handstil. Ingen – knappt jag själv – kan läsa mina anteckningar.
– Ja, när jag var liten var välskrivning ett viktigt ämne i skolan.
Ålder: 81 år.
Familj: En dotter, två barnbarn och tre barnbarnsbarn. Sonjas man Sven avled 1978.
Bostad: 3:a på Rotorp i Halmstad.
Favoritförfattare: ”Per Anders Fogelström. Jag håller på att läsa stad-serien en gång till”.
Favoritroman: ”Det är stad-serien och Kristin Lavransdotter-trilogin av Sigrid Undset”.
