Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Rrring! En av Måns Möllers största brister, enligt Özz Nûjen, är att han alltid är stressad. Å andra sidan är Özz mobilberoende, enligt Måns (som ändå svarar när telefonen ringer).

Kompisar vågar visa upp smutsen

Özz Nûjen har berättat om sin flykt genom minfält och Måns Möller har pratat om sin autistiske son. Nu förenas komikerna i showen Sveriges historia – med målet att bada publiken i åfanupplevelser. Den 28 januari kommer duon till Halmstad.

Måns Möller och Özz Nûjen har dålig koll på medeltiden. De kan inte rabbla Sveriges kungalängd, är genuint ointresserade av nordiska fältslag och hade när Lotta Engberg frågade i Bingolotto ingen aning om vad som hände år 1335 (träldomen avskaffades).

Nej, de båda vännerna är inga skolade historiker. Knappologi är inte deras grej. Å andra sidan är Måns Möller fyndigare än Peter Englund och Özz Nûjen betydligt roligare än Dick Harrison.

Men de jämför sig inte med några historieprofessorer, snarare med två vikarier på högstadiet.

– Ställ inga kritiska frågor och skratta på rätt ställen, då får ni gå hem fem minuter tidigare. Så förklarar vi upplägget för publiken, säger Måns Möller.

Frågan är varför två hyllade och omtyckta komiker väljer att ge sig på den svenska historien? Med tanke på att Fredrik Lindström gjort mängder av populärvetenskapliga tillbakablickar och Erik Haag & Lotta Lundgren har ätit sig igenom de senaste 500 åren, borde utrymmet för ännu en faktaspäckad historielektion med komisk touch kännas lite begränsat. Men Özz Nûjen håller inte med.

– Historia ligger i tiden. Vilka är vi, var har vi varit, hur kom vi hit … och vad är egentligen svenskt? Det är viktiga frågor. Kanske för viktiga för att lämnas i händerna på forskare, Herman Lindqvist-wannabees och krigshistoriska magasin. Kanske krävs det bara lite socker i form av humor för att medicinen ska gå ner också hos dem som säger sig vara helt ointresserade av historia.

Deras föreställning Sveriges historia – den nakna sanningen ska vara den roligaste dubbeltimmen i historia någonsin. Skratt, skratt, allvar. Skratt, skratt, allvar.

– Sverige var ett utvandrarland fram till strax före Andra världskriget. Detta har många ungdomar inte koll på, och med tanke på vårt rådande samhällsklimat behövs det verkligen lite perspektiv.

Måns och Özz har skrivit på showen i ungefär två år, och det initiala problemet var att veta var de skulle börja. Big Bang kändes för tidig, järnåldern för trist och inlandsisen på tok för kall. De insåg att vikingatiden vore det perfekta avstampet.

Då söp sig ”svenskarna” redlösa på mjöd, käkade flugsvamp och drog på härjningståg. De skövlade och levde jävel samtidigt som deras land var på gång att kristnas. Människor stod vid ett vägskäl.

– Då lägger vi grunden för den moderna svenske mannen som står i bankkön med cykelhjälm och nummerlapp, skrattar Måns.

Tidigt insåg de också att de ville berätta okända episoder, inte bara rapa upp välbekanta händelser som Vasaskeppets förlisning och att Karl XII tog kåldolmen till Sverige.

– Hur många känner till att han även förde hit ... klamydian?

Gjorde han?

– Nej, det tror jag inte, men det vore kul om det vore så. Skämt åsido är vårt mål med föreställningen, förutom att roa folk och få dem att skratta, att de ska ta med sig minst tio åfanupplevelser, säger Özz.

Vad är en åfanupplevelse?

– När man lär sig något nytt. Händelser man inte kände till och som man reagerar med ett ”å fan, var det så det var?”. Vi vill bada publiken i sådana stunder.

För att nå dit har de läst fackböcker, hängt på historiska museer, lyssnat på poddar och googlat som besatta, men också intervjuat forskare och historiker för att finna de där guldkornen. Som heliga Birgitta, Sveriges enda helgon.

– Hon var nunna och hade 15 barn, tänk dig själv. 15 barn. Hon har ju knullat runt som fan. Det finns hopp för alla, säger Özz.

Komikernas mål är att de ska ha något speciellt att säga om varje stad de uppträder i, bland annat Göteborg den 13, 17 och 18 december och Halmstad den 28 januari.

Det är en av få saker de är överens om under de närmare två timmar som vi pratar. Tonen mellan de båda vännerna är rå men hjärtlig och de verkar helt avslappande i varandras gnabbande sällskap.

Allt började på Nya Pistolteatern i Stockholm för 15 år sedan.

– Jag hörde om en rolig invandrarkille där på teatern och gick dit för att lyssna. Och han var verkligen rolig! Efter föreställningen pratade jag med den rolige killen som hette Özz, och ja, på den vägen är det.

Vid sidan av scenen brukar de skämta och driva med varandra så som kompisar gör, men på ett sätt som inte skulle fungera eller rent av kännas obekvämt på en scen. I alla fall för Måns Möller.

– Om jag står på scen utan Özz kan jag inte skoja om kurder på samma sätt som om Özz står bredvid mig. Det är så känsligt i dag att publiken skulle ta illa upp.

Måns Möller berättar om en kväll i Lund nyligen där han skämtade om kurder utan att någon i publiken skrattade. ”Men varför skrattar ni inte”, frågade Måns, ”jag har ett mångfaldsalibi med mig på scen”. Och så dök Özz upp.

– Då började folk skratta och något släppte i lokalen. Sedan kunde vi skämta om svenskar och somalier, om syrianer och syrier, som man verkligen måste skilja på. Syrier är de som flyr hit nu, medan syrianer är ett annat folk, de kommer från ett land som heter Södertälje …

– Så kan jag skämta när Özz är med på scen. Är han inte det kan den där typen av skämt lätt slå fel.

Under lång tid har Måns Möller funderat på ett skämt som han inte riktigt vet hur han ska leverera. Det handlar om den svenske kungen Gustav III. Som ung kronprins i mitten av 1700-talet fick han en färgad slavpojke i gåva av danskarna. Officiellt skänktes slavpojken till drottning Lovisa Ulrika men hon gav bort honom till de kungliga barnen. Som en kamrat. En leksak.

– Varje gång vi har testat skämtet, att den svenske kronprinsen fick en slavpojke i ett paket av danskarna, har det fallit platt till marken. Det är jättekänsligt. Publiken blir helt tyst och jag hittar ingen lösning. Vet inte hur jag ska nå fram. Men hela grejen är så bisarr att jag känner att jag verkligen vill skämta om det. Det känns viktigt för mig.

Även Özz hoppas att Måns ska få skämtet om slavpojken att fungera.

– Så såg man på färgade människor på den tiden. Det måste få sägas, det måste gå att berätta på ett roligt sätt, även om skrattet fastnar i halsen. Detta har ju faktiskt hänt.

En åfanupplevelse?

– Ja, exakt. Om folk förstår att det är på riktigt och inget jag hittar på, att sanningen överträffar dikten och de inser det sjuka i alltihop, då kanske de också skrattar åt eländet, hoppas Måns Möller.

Båda två tycker sig de senaste 15 åren ha sett en förskjutning i publikens reaktioner på ”plumpa” skämt. Att det inte är okej att driva med samma saker som tidigare.

– Jag har en enda riktig styrka som komiker och det är att jag aldrig ger upp. Jag skämtar om vad jag vill, jag struntar i debatten om vad som för tillfället uppfattas som okej, jag bara kör. Och det funkar! Min envishet har räddat mig.

Måns Möller menar att det sällan är dem de skämtar om som tar illa vid sig, utan oftast någon annan som blir irriterad ”å deras vägnar”.

– Vi skojar alltid med personerna längst fram, oavsett om de är blinda eller sitter i rullstol. Det hade känts mycket värre om vi hade valt bort dem och struntat i att skämta för att de inte kan gå eller för att de har något annat problem ... snacka om att osynliggöra människor.

Måns Möller vet precis hur det kan kännas när omgivningen vänder bort sina blickar.

När hans nioårige son Viggo fick diagnosen autism rasade Måns värld. Han fick fullständig panik. Men kärleken till sonen besegrade svärtan och behovet av att berätta om Viggos situation bara växte.

Härom året turnerade han med föreställningen Jävla pajas – det här skojar du inte bort, och berättade öppenhjärtigt om livet med Viggo. Om hur han och sonens mamma kämpade för att hitta en skola där alla blev accepterade och där även Viggo var välkommen på kalas.

– Härom dagen kom det fram två städerskor som tackade för att jag pratade så öppet och förra veckan berättade en pappa att han hade fått ut mer av min föreställning än av fyra års möten på sin autistiske sons habiliteringscentra. Då har man gjort något rätt i alla fall.

För Özz handlar svärtan mycket om livet som kurdisk flykting.

I sin soloföreställning Dålig stämning berättade han härom året om sin pappa som fördes bort och torterades av den turkiska säkerhetstjänsten, och om hur han som åttaåring flydde genom minfält med sin mamma och sina syskon och hamnade på en främmande plats som hette Rinkeby.

– Vi kommer inte undan tragedin med flyktingar i vår nya föreställning heller. Vi kan inte blunda för de övergrepp som skett i Sveriges namn, men vi ska ändå vara stolta över vår historia. Sverige är ett fantastiskt och demokratiskt land där våra barn kan växa upp till självständiga och tänkande individer. Ja, de flesta i alla fall … några blir ju Sverigedemokrater, konstaterar Özz Nûjen och fortsätter:

– Jag älskar Sverige och den man älskar måste man kunna skämta om och prata allvar med. Vi måste kunna visa upp vår smuts. Sverige hukade under Andra världskriget, säljer vapen till terrorregimer och har ända sedan slavhandeln tjänat enorma pengar på andras lidande.

– Visste du att det var Sverige som tillverkade alla de bojor som kedjade fast slavarna på resan över Atanten? Det tror jag många i publiken inte hade en aning om.

Ännu en åfanupplevelse?

– Ja, och en lämpligare bild av uttrycket ”det svenska stålet biter”.