Vi träffar Iréne när hon gör ett snabbt stopp i Halmstad på vägen till Broaryd, den lilla orten i gränstrakterna mellan Halland och Småland där hon är född och uppvuxen.
– Tidigare hade jag en lägenhet i Malmö, men nu är huset i Broaryd mitt enda fasta boende, säger Iréne som jobbar utomlands en stor del av året.
Uppdragen för världens stora operahus avlöser varandra och hon gör nästan alltid de klassiska huvudrollerna.
– I början av min karriär fick jag provsjunga för varenda roll, men i dag behöver jag inte gå på några auditions. De vet vad de får när de anlitar mig, säger Iréne som var 33 år när hon debuterade som solistsopran på Kungliga teatern i Köpenhamn, i rollen som Donna Anna i Mozarts ”Don Juan”.
Hon sammanfattar sitt yrke som att vara ”en sjungande skådespelare”, något som ställer stora krav på stämband och röst. Förkylningar är en mara och flygresorna, där hon befinner sig i ett slutet luftsystem med mängder av baciller, är ett nödvändigt ont. Men Iréne är sällan sjuk och minns knappt när hon fick ställa in senast.
– Tack och lov. Eftersom jag numera är frilans är det obarmhärtigt: om du inte kan sjunga, ingen lön. Det är ganska oroligt, du kan aldrig vila i att försörjningen är tryggad. Men jag valde själv att vara min egen och jag tycker om utmaningen, att du alltid måste vara på topp. När jag jobbar med en uppsättning är mitt mål att varje kväll förbättra två saker jämfört med kvällen innan.
Det kan låta självsäkert, men Iréne är nervös inför alla större framträdanden och konstaterar att ”när ridån går upp, då är det bara jag och min röst”.
– Du är naken, blottad. Och det ska inte bara vara vackert, tanken är att du ska uttrycka något, förmedla en känsla. Samtidigt är en föreställning en enorm adrenalinkick och för mig tar det ett par timmar att varva ner.
Just nu spelar Iréne Brünnhilde i Wagners ”Valkyrian” på National Theatre i Tokyo. Den rollen sitter i ryggmärgen, eftersom hon regelbundet medverkar vid festspelen i Bayreuth och ger ”Nibelungens ring”, där ”Valkyrian” ingår som en av fyra delar.
– I Bayreuth gör vi hela ”Ringen”. Det innebär 16 timmars musik på fyra kvällar, och jag står på scen tre av dem. Det är ett enormt maskineri, vansinnigt roligt men intensivt, säger Iréne och tillägger att man brukar jämföra en operaföreställning med ett maratonlopp.
– Du ska kunna klättra upp för en vägg, kasta dig ner för en trappa eller bli jagad över scenen – samtidigt som du sjunger en aria. Tursamt nog har jag en god fysik, med en stark muskulatur som gör att jag orkar mycket.
– Men misstag händer alltid, en gång tappade min motspelare mig i golvet när jag skulle få den avgörande kyssen. Då gällde det att improvisera och fortsätta sjunga, trots att ryggen protesterade och skrattet bubblade i magen…
Iréne läser inte så ofta recensioner själv, men på internet finns många fina omdömen. I våras spelade hon ”Ringen” i operahuset Liceu i Barcelona och El Mundos kritiker var översvallande: ”Det bästa med hela Ringen var att helt kunna förlita sig på Iréne Theorin. Den svenska sopranen är en naturkraft”.
Och Opera Online fyllde på: ”Den oförglömliga Brünnhilde, Irene Theorin. Röst, styrka, scenisk hängivenhet och en förståelse för karaktären placerar den svenska sopranen bland de bästa Brünnhilde i världen – om inte den bästa.”
För Iréne går det alltså bra, men värre är det för branschen i stort.
– Vi ser samma sak överallt: det offentliga får allt mindre pengar och kulturen är det första man drar in på. Eftersom opera är en dyr och smal konstform minskar anslagen, vilket innebär färre uppsättningar, kortare repetitionstider och färre speldagar. För oss som lever på det här betyder det högre arbetslöshet och lägre löner, konstaterar Iréne.
Hennes egen väg till de stora scenerna har inte varit spikrak, snarare ganska krokig. Som barn visste hon knappt att det fanns en yrkestitel som kallades ”operasångerska”. Hon växte upp i en stor familj med fyra syskon, och alla var musikaliska.
– Jag var barnsligt förtjust i Melodifestivalen och jag älskade ABBA. Det gör jag för övrigt fortfarande, säger Iréne och fortsätter:
– Men redan då lyssnade jag på ett speciellt sätt, jag var intresserad av hur de sjöng. Senare tog jag lektioner i piano, trumpet och blockflöjt, plus att jag var med i flera körer.
På gymnasiet valde Iréne musiklinjen i Jönköping, men efter ett år blev hon gravid och hoppade av. Hon konstaterar lakoniskt att ”ingen minns min röst därifrån, de minns mig som 17-åringen som blev med barn…”. Så i stället för studentexamen blev det ett liv som ung mamma i Broaryd. Vid 25 år fyllda hade hon man, tre barn och hus, plus ett antal dagbarn. Hon hade också hunnit med kortare inhopp på ålderdomshem, i affär och på fabrik.
Men drömmen om att få sjunga fanns där och när hon var 28 år sökte hon till Musikhögskolan i Göteborg.
– Jag kom in på andra försöket, men gick bara ett år. Jag fick nämligen en heltidstjänst i kören på Göteborgsoperan och det funkade inte att studera och jobba parallellt. Jag veckopendlade också hem till Broaryd, och dygnets timmar var strikt indelade: ”Den här kvarten måste jag stryka skjortor och därefter måste jag plugga satslära så att jag klarar uppgiften att komponera det där stycket till stråkkvartetten”, berättar Iréne och sammanfattar kort vad som hände sen: ”Det blev skilsmässa med vissa katastrofala inslag och i princip blev jag ensamstående med barnen. Efter ett antal år flyttade vi till Malmö”.
Anledningen till den flytten var att Iréne kommit in på solistutbildningen vid Kungliga teaterns operaakademi i Köpenhamn. Den här gången tog hon sitt diplom och fick anställning i den fasta ensemblen vid Det Kongelige. Efter debuten 1996 med ”Don Juan” rullade det på med stora roller i en handfull klassiska uppsättningar varje år.
– Men någonstans kom jag till en punkt där jag ville vidare. Jag längtade ut i världen, till de riktigt stora scenerna, säger Iréne som sa upp sig och satsade på en karriär som frilans. I början visste hon inte om hon skulle ha jobb nästa säsong, men i dag har hon bokningar ända in i 2019.
Hur är det då att bli äldre som klassisk operasångerska, där man nästan alltid ska gestalta kvinnor i 20-årsåldern?
– Det funkar fint, med hjälp av smink, peruker och kostymer blir det trovärdigt. Dock djupnar rösten en aning med åldern, men det ser jag inte heller som ett problem, snarare tvärtom. Men jag vet inte hur länge jag kan hålla på, många av de fast anställda går i pension vid 55, säger Iréne.
Efter de intensiva spelperioderna ute i världen är det skönt att landa på platsen där hon rensade potatisåkrar som barn – ”det lade grunden till alla mina muskler, haha” – och där hon har familj och många vänner.
– Där går jag inte runt och är operastjärna. Där är jag fortfarande Wille Theorins dotter.
Lite om: Iréne Theorin
Ålder: 53 år.
Bor: I Broaryd.
Familj: Tre barn, ett fosterbarn, fem barnbarn. ”De bor i Broaryd, Gislaved, Halmstad och Malmö”.
Yrke: Operasångerska.
Utbildning: Musikhögskolan i Göteborg, solistutbildning vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium/Operaakademiet i Köpenhamn.
Om språk: ”Jag talar svenska, danska, engelska och tyska flytande. Italienska sjunger jag flytande…”.
På väg: I vinter släpper den danska författaren ”Sångerna kommer!”, en bok om/med 42 av de största operasångarna, både levande och döda. Iréne Theorin är en av dem som intervjuas och hon är i gott sällskap– det blir även porträtt på Birgit Nilsson, Luciano Pavarotti och Placido Domingo.
Gör på ledig tid: ”Ledig tid - vad är det? Men alltså, jag skulle inte orka vara borta så mycket om jag inte hade haft en förstående familj och mitt andningshål i Broaryd.”
