Idén till boken har Halmstadbon Roland Andréasson, författare och tidigare reporter på Hallandsposten, gått och burit på länge.
– Den föddes nog redan 1966, då Lennart Hellsing gav ut boken om Bagar Bengtsson, han som brände sig på ett bröd och begravdes i en limpa. Det blev ett jädra ståhej – barn skulle ju inte utsättas för döden, säger Roland och fortsätter:
– Generellt försöker vi i Sverige stöta döden ifrån oss, och låtsas som att den inte finns. Men när coronan kom och vi fick vänja oss vid dagliga rapporter om höga dödstal, kände jag att det var dags. Så jag satte mig och skrev om Hudolf, en liten figur som har förmågan att känna på sig när allt och alla ska dö – inklusive när det är dags för honom själv att somna in.
I närkamp med en ondsint råtta
Läsaren får alltså följa den lilla pysslingen under dagen som ska bli hans sista. Vi ska inte avslöja för mycket, men viss dramatik uppstår. Bland annat är han nära att drunkna, och han tvingas också gå i närkamp med en ondsint råtta. Dock finns det någon som vakar över honom, och vem det är kan man fundera på.
– Ja, kanske handlar det om gudomliga ingripanden? säger Roland och ler underfundigt. För att sedan betona att han själv ”inte är troende, inte agnostiker, inte ateist utan bara accepterar att allting är stort, obegripligt, ofattbart…”.
När illustratören Stefan Gustafsson, också han från Halmstad, fick frågan om han ville göra teckningar till ”Dagen då Hudolf dog” började han med att läsa manuset.
Det händer en massa saker, både bra och dåliga, och till sist blir det ofrånkomligen natt.
– Jag blev väldigt gripen. Det är en sorglig, men också fin och filosofisk berättelse. För mig handlar den om det där eviga kretsloppet, och att döden är som att blåsa ut ett ljus, säger han och Roland fyller i:
– Jag blir 85 i mars, och inser att jag inte kommer att leva så förskräckligt många år till. Men för den som får lyckan att leva länge är livet ungefär som Hudolfs sista dag: Det händer en massa saker, både bra och dåliga, och till sist blir det ofrånkomligen natt.
Koppling till bondesamhället
Målgruppen för boken är i princip alla från fem-sex år och uppåt. Stefan och Roland menar att man med fördel kan läsa ”Dagen då Hudolf dog” på både förskolor och äldreboenden – och vissa avsnitt fungerar även på begravningar.
– Jag har tagit avstamp i min egen uppväxt på den sydhalländska landsbygden på 1930-talet och tidigt 40-tal, så det finns en koppling till det gamla bondesamhället. Till exempel är det en man som mejar en veteåker med en lie. Det är väl inte något som dagens barn känner till, men det är heller inget som stör läsningen, säger Roland som också har försökt spegla sin stora respekt för naturen i boken.
– Plus att jag har försökt leka med språket och göra det så vackert som möjligt.
Och därmed kommer vi in på den oundvikliga frågan: Var kommer namnet Hudolf ifrån?
– Egentligen ville jag ha en snygg allitteration, alltså även ett egennamn på D i titeln. Men jag hittade inget som passade, och plötsligt bestämde pysslingen sig för att han skulle heta Hudolf. Det är helt påhittat, i varje fall har jag aldrig hört talas om någon som heter så, säger Roland och tillägger:
– Fast datorns rättstavningsprogram försöker förstås döpa om honom till Rudolf hela tiden. Försöka duger, haha.
Fotnot: ”Dagen då Hudolf dog” ges ut av Lumenos förlag.
Här är ett avsnitt ur början av boken:
”Om hösten dog trädens löv och markens växter. I vinterns kyla förfrös många djur, och andra föll för jägarnas kulor. Ändå levde hans många vänner i naturen i sorglös glädje. De tänkte aldrig på att tiden rann undan som vattnet i ån.
Bara Hudolf visste.
Plötsligt satte han sig upp med ett ryck. Det var ju i dag, just i dag, som han själv skulle dö.”
