Prisad. Orhan Pamuk, född 1952, fick Nobelpriset i litteratur 2006. Hans böcker har översatts till över 50 språk.
Prisad. Orhan Pamuk, född 1952, fick Nobelpriset i litteratur 2006. Hans böcker har översatts till över 50 språk.

Ytterst lärorikt – men med ett patriarkalt perspektiv

ANNONS
|

Väst och öst, representerade av två ikoniska myter, står i centrum för turkiske Nobelpristagaren Orhan Pamuks nya roman ”Den rödhåriga kvinnan”. Turkiet som mötesplats och konfliktpunkt mellan väst och öst har alltid varit Pamuks stora ämne, denna gång låter han kulturerna sammanfattas i dels Oidipusmyten, dels den persiska legenden om Rostam och Sohrab. Oidipal psykologi har också skymtat i Pamuks självbiografiska verk.

Grundhistorien är mera vardagsrealistisk än mytologisk. En ung man överges av sin far – en oansvarig kvinnokarl och vänsteraktivist - och för att klara sina studier tvingas han ta arbete som brunnsgrävarlärling i en fattig småstad utanför Istanbul.

ANNONS

Brunnsgrävningen leds av en gammal mästare, som blir som ett faderssubstitut för den unge mannen. I småstaden finns också ett turnerande teatersällskap, vars rödhåriga primadonna väcker ynglingens åtrå.

Efter en kärleksnatt med skådespelerskan och en olycka vid brunnsgrävningen flyr huvudpersonen hem och blir så småningom en framgångsrik byggentreprenör. Men han är hela sitt liv besatt av myterna, eftersom båda handlar om förhållandet mellan fäder och söner. Precis som Freud och Aristoteles tänkte sig fungerar de som avledning och katharsis för hans eget själsliga trauma.

Oidipus dödar sin far och ligger med sin mor. Hjälten Rostam i det persiska nationaleposet Shahnameh, dödar sin son i en duell, ovetande om att det är hans son. Precis som i en mytisk tragedi dras Pamuks huvudperson mot ett obevekligt öde. Sensmoralen i både den västliga och den östliga myten är att den som försöker undfly sitt öde bara bidrar till att ödet besannas.

Kring berättelsen väver Pamuk iakttagelser som mera liknar en kulturhistorisk och samtidspolitisk essä än en skönlitterär roman. Huvudpersonens framgångar i byggbranschen avspeglar Turkiets enastående ekonomiska tillväxt under Recep Tayyip Erdogan, som i stora delar beror på en svällande, kreditfinansierad byggsektor. Konflikten mellan den unge mannen och brunnsmästaren avspeglar Turkiets klyvnad mellan västernifierad, sekulär, urban och akademisk medelklass och landsbygdens sufiinspirerade islamism och traditionella folktro.

ANNONS

Till och med myterna är präglade av sin nationella härkomst. Oidipusmyten väcker turkarnas avsky, dels för att den är grekisk, dels för att Oidipus har sex med sin morsa. Rostammyten är däremot typiskt orientalisk, enligt Pamuk, för att den håller patriarkatets hedersfana högt, trots att den slutar i sonmord. Kvinnorna spelar uteslutande rollerna av marterade mödrar.

Som ofta hos Pamuk är bildkonsten viktig i analysen. Västerländska konstnärer avbildar gärna Oidipus möte med sfinxen, men sällan hans mord på fadern och aldrig hans samlag med modern. Persiska konstnärer excellerar i avbildningar av Rostams sorg över sonens död för hans egen hand.

Som alltid är det ytterst lärorikt och givande att läsa Pamuk. Men jag kan inte låta bli att tänka att hans överraskande starka betoning av patriarkal makt och kärlek placerar honom i det östliga lägret i den konflikt han hela sin författargärning försökt navigera mellan. Man påminns om att grundaren av den turkiska republiken kallas Atatürk. Turkarnas fader.

ANNONS