Hade jag uppdraget att marknadsföra Insidious: Chapter 3 finns det faktiskt sådant jag skulle kunna lyfta fram som positivt utan att behöva tänja på sanningen.
Liksom de två föregångarna bryter den här installationen av Insidioussagan mot skräckfilmsnormerna. Ingen översexualisering, inga splatterscener att tala om, och inte heller den fullständiga överraskningstorkan som brukar hemsöka genren. Prima? Prima.
Om jag däremot också förväntades beskriva filmen som bra, hade det inte tagit fem röda förrän jag hämtade en bananlåda och rensade mitt skrivbord. Insidious: Chapter 3 är nämligen en gräslig produktion, från det underarbetade manuset till det överfinansierade utförandet.
Problemet ligger främst i förstagångsregissören Leigh Whannells oförmåga att bygga upp en kuslig stämning. Att prequelen om 14-åriga Quinn som beger sig till mediet Elise (Lin Shaye som repriserar sin roll) för att kontakta sin döda mor, men istället lockar till sig någonting fruktansvärt från helvetets innersta skrymslen, inte är trovärdig säger sig självt. Men att den inte heller känns trovärdig under visningen, att tittaren inte lockas in i dess illusion; det är ett betydligt större bekymmer.
Quinn är en stereotyp tonåring, med en stereotyp far, en stereotyp snygg-granne och en stereotyp kufbästis. Det finns ingen anledning att bry sig om vad som inträffar, eftersom personerna på duken känns lika overkliga som spöket de kämpar mot. När man rycker till är det istället på grund av billiga och uppenbara chockeffekter.
Ungefär lika läskigt som att i nära två timmar låta en bekant ropa bu med jämna mellanrum. Bara det att här betalar man för nöjet.
