Den franska housemusiken har fått sin första riktiga spelfilm. Det är emellertid inte genrens giganter Eden i huvudsak handlar om, som Daft Punk, utan de som fortsätter att tröska på år efter år och aldrig slår igenom. Musikbranschens trasproletariat.
En av dessa losers är dj:n Paul som jagar det stora genombrottet. Vi får följa hans idoga festande under två decennier i Paris, New York och Chicago, medan livet han har utanför klubbväggarna sakta rasar samman.
Kärlek uppstår och dör, drömmar går i kras, hjärtan likaså. Allting betraktas utifrån, på avstånd, med flera års mellanrum före och efter scener. Som om vi inte hade tillgång till hela storyn, bara sidor rivna ur en roman.
Det är märkligt att inte ledas vid handen av en film. Men också uppfriskande.
