Det är mycket som är märkligt med Märit, huvudperson i Majgull Axelssons nya roman ”Ditt liv och mitt”. Hon har en inre röst som talar till henne, men hon vill inte kännas vid diagnosen personlighetsklyvning, eller dissociativ identitetsstörning som det heter numera. I stället förklarar hon att rösten är hennes tvillingsysters, som dog vid förlossningen.
Tvillingsysterns själ ska på något sätt ha tagit sig in i Märits medvetande, där den agerar som ett synnerligen påstridigt och skoningslöst överjag. En inre projektion av både storhetsvansinne och oändligt självförakt. Eller ett hyperkritiskt dåligt samvete som aldrig låter sig tystas. Majgull Axelsson har rört sig i gränslandet till magisk realism i tidigare romaner, mest i succén ”Aprilhäxan”. Så hon har goda konstnärliga skäl till att aldrig ge någon förklaring till Märits märkliga inre röst. Dessutom är dialogen dem emellan romanens bärande tema.
Märit har verkligen dåligt samvete, framför allt för vad som hänt hennes äldre bror: med svår autism har han blivit skickad till sinnesslöanstalt – detta är 1960-talet, det hette så – och där dött på grund av vanvård.
Märits övriga familj är, som en väninna med kunskaper i socialpsykologi konstaterar, gravt dysfunktionell. En strykrädd pappa som efter mammans förtidiga död sörjer i ensamhet.
En groteskt elak mormor, en morfar som är fackpamp och bara vill slå alla, framför allt kvinnor och barn, på käften. Samt ytterligare en bror – det har i själva verket varit en trillingfödsel – som Märit hatar med goda skäl.
Romanen lägger ut familjehistorien i tillbakablickar. I Märits nuplan är hon 70 år, självbelåten före detta journalist och mycket välbärgad, och ska fira födelsedagen med den friska brodern. Som numera inte är så frisk utan sitter i rullstol efter en stroke.
Nu är inte Axelssons roman bara en studie i dysfunktionella arbetarklassfamiljer med svaghetsförakt, utan också en kritik mot det folkhem som fortfarande på 1960-talet satte förståndshandikappade, barn med Downs syndrom, så kallade vanartiga och vanliga psykospatienter på fängelseliknande anstalter.
Axelsson sällar sig till den stora kritik mot välfärdsstaten som gör den till medskyldig till nazistisk eutanasi, rasbiologi och allmänt inhuman attityd till avvikare. Ämnet har varit stort i svensk samhällsdebatt de senaste decennierna, men missar att snarare än att spärra in de ”vanföra” var det till syvende och sist välfärdsstaten som befriade dem.
Genom att göra sig kvitt patriarkala, nazianstrukna och reaktionära ideal, och ersätta dem med egalitära och humanistiska. Den historien borde också berättas i romanform.
