Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Känslosamt drama. ”En druva i solen” handlar om en familj som plötsligt får helt nya förutsättningar. I rollerna ses bland andra (f v) Asha Ali, Anna Thiam, Adam Högblom och Kayode Kayo Shekoni.

Traditionellt men fängslande

Teater
Lorraine Hansberry

En druva i solen
Regi: Josette Bushell- Mingo. I rollerna: Kayode Kayo Shekoni, Asha Ali, Davis Lenneman, Anna Thiam, Adam Högblom. Riksteatern, Kulturhuset i Halmstad, 13 mars.

Det är Chicago på 1950-talet. Det är en mörkhyad familj som endera dagen ska ta emot en större summa pengar, 10 000 dollar. Försäkringspengar efter den avlidne maken/pappan. Nu kan drömmar plötsligt kläs i ord. Mamma Lena (Kayode Kayo Shekoni) drömmer om en större bostad, ett eget hus rentav. Dottern Beneatha (Asha Ali) vill utbilda sig till läkare. Sonen Walter Lee (Davis Lenneman) vill öppna en (sprit-) butik. Han vill bli sin egen tillsammans med några vänner han brukar träffa på baren Gröna Hatten. Han är trött så sitt icke-liv som chaufför: ”Yes Sir, no Sir ska vi ta Boulevarden Sir?”

Efter föreställningen funderar jag på vad Ruth, som är gift med Walter Lee och spelas av Anna Thiam, egentligen drömmer om. Äktenskapet är på fallrepet och hon är gravid men överväger abort. Hon har hört honom säga att hon är hans största misstag.

Riksteaterns uppsättning av ”En druva i solen” är traditionell teater, inget formexperiment precis. Scenografin visar ett mycket slitet rum med soffa, stryktvätt, ett pentry och ett par trälådor som flyttas några gånger. Ett draperi och två dörrar genom vilka det görs entré och sorti.

Emellanåt tycker jag att replikerna känns styltiga, som när Lena säger till sin son: ”Du ger mig en hemsk smärta inuti.”

Den enda vita personen i ensemblen (Carl Jacobsen) spelar en Mr Lindner. Han är utsänd av en ”trivselkommitté” för att avstyra familjens flytt till den vita stadsdelen Clybourne Park.

Han är en riktigt överspelad stereotyp i stil med Clas Månsson på buskishumör. Sedan tänker jag att det må väl vara hänt efter oräkneliga teaterpjäser med mörkhyade i synnerligen schablonartade roller.

Oftast, speciellt i andra akten, glömmer jag alla invändningar och dras med i handlingen. Temat är fängslande och mångbottnat. En intressant replik är när Ruth ska sjukanmäla sin man ”Vi säger att du har influensa, det är något som vita har också. Annars tror de bara att du blivit knivskuren i något slagsmål”.

Det handlar också om basala frågor som vad vi vill med våra liv och hur ska vi leva tillsammans. Jag tycker om komplexiteten. Här serveras inga enkla lösningar och slutet är genialt. Just när man pustar ut och anar en ganska nöjsam happy-end, så visar de sista sekunderna hur problemen fortsätter.

Är det möjligen så att den hårt tidsbundna något konventionella uppsättningen försvårar för auditoriet att ta till sig och koppla tematiken till händelser i vår tid?

Publikens oerhörda respons och känslosamma ovationer efter föreställningens slut talar sitt tydliga språk och ger svar på den frågan!

Fotnot. ”En druva i solen” hade nordisk premiär i februari i år. Stycket skrevs av Lorraine Hansberry 1959, och hon var den första mörkhyade kvinnliga författare som fick en pjäs uppsatt på Broadway.