Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Underhöll. Stiftelsen roade Solgården under onsdagskvällen. Störst spelglädje visade de på låtarna från senaste albumet "Allting låter som Slipknot". Foto: Oskar Carlsson.

Stiftelsen bäst när de lirar nya alstret

Finns det en svensk som inte hört "Vart jag än går"? 40 veckor på Svensktoppen, Årets låt på Grammisgalan 2013 och dessutom 53 miljoner spelningar på Spotify – att jämföra med Hellströms "Det kommer aldrig va över för mig" som ligger på 46 miljoner.

När Stiftelsen halvvägs in i onsdagens konsert på Solgården i Tylösand plockar fram monsterhiten framstår den dock som ett nödvändigt ont. Den avverkas, varken mer eller mindre.

Större spelglädje visar gänget från Ånge på låtarna från nya albumet "Allting låter som Slipknot". Potentiella sommarplågan "Förkyld" får frontmannen Robert Pettersson att hoppa av och an. Och på hårdare och mer fartfyllda "UB2" verkar Stiftelsen aldrig vilja sluta spela. Det är kvällens bästa låt och i den kommer den två man starka blåssektionen, som dittills känts överflödiga på flera låtar, verkligen till sin rätt.

Stiftelsen har en avslappnad stil, som delvis synliggörs klädmässigt – längesen jag såg så många shorts på en scen. Men också genom att det hela tiden är tvära kast mellan det glada dansanta, stundvis schlagerbetonade och de hårda riffen och tunga trummorna. Publiken välkomnar båda inriktningarna. Nackdelen med variationen är att Stiftelsen blir allt och inget på samma gång. De trycker shuffle på sin partylista och förlorar då den kontinuitet som fångar på djupet.

Men musiken roar. Efter extranumren vägrar folk lämna, trots att det känns givet att konserten är över. Och just när försöken att få ut Stiftelsen på scen igen mot alla odds ser ut att lyckas – publiken är ovanligt envis – kommer roddarna ut för att liksom markera att det är över. Där förtjänade nog Solgården en sista låt.