Kulturskribenten Isabelle Ståhl går ut hårt och förlorar ingen tid i sin debutroman ”Just nu är jag här”. På tre inledningssidor etablerar hon blixtsnabbt sin jagberättarkaraktär Elise, 28 år (samma som författaren). Hon äter Sobril, läser konstvetenskap och lider av samtidens stora sjuka, dess Mal du siècle: akut känsla av realitetsbrist.
På följande sidor fortsätter diagnosen. Livrädd för närhet och livrädd för att inte vara sedd. Längtar efter en föreställd meningsfullhet och är totalt utlämnad till det som faktiskt är meningslöst, det vill säga Facebook- och Instagramuppdateringar.
I Elises värld är det ”okej att känna sig sjuk fastän man är ung och frisk”. Det är lika okej, ja faktiskt nödvändigt, att peta i sig både lagliga och olagliga substanser som gör livet mera uthärdligt och håller panik- och dödsångesten på avstånd. Hon är seriepromiskuös men sex beskrivs aldrig, förutom att Elise tittar på sprickor i taket medan akten pågår.
Känslor man iscensätter är mera verkliga, tycker Elise, som därmed fogar ytterligare en diagnos till sin romanjournal: att vara offer för kraven på social performativitet snarare än att bara leva. Diorreklamen är mera verklig än verkligheten, som ju bara är en social konstruktion – postmodernismen förvandlad till banalt meme – medan livet och kroppen är smutsiga och otillfredsställande.
Det går inte att anklaga Isabelle Ståhl för att inte förse läsaren med fakta om sin romanfigur och hennes samtid. Problemet är bara att alltsammans blir symtom, som i ett trendspanarkåseri, och symtom förklarar aldrig bakomliggande orsaker. Det framgår att Elise kommer från en landsbygdshåla, och att hon har mindervärdeskomplex gentemot de stockholmare från Östermalm och Söder som är fullständigt självklara i sin härskarroll.
Det övertydligt självklara i att Elise blir tillsammans med en representant för denna övermänniskoras – en outhärdligt präktig morsgris med moderiktigt politiskt korrekt medelklassighet – samtidigt som hon är otrogen med en nästan dubbelt så gammal universitetslärare med sadomasochistiska böjelser, verkar inte ha slagit författaren.
Att en googling på Isabelle Ståhls kulturartiklar visar exakt samma ämnen som dem som upptar debutromanen – livsstil, droger, meningslöst sex – gör inte precis trovärdigheten i romanprojektet större. Isabelle Ståhl kan också kritiseras för att ha så dålig koll på sitt stoff att hon gör pojkvännen blåögd på sidan 126, medan han är brunögd på sidan 188.
Antagligen är alltsammans menat att vara lojt samtidssatiriskt, men det blir oavsiktligt parodiskt. Interiörer från den stockholmska kulturklass som äter veganska Poké Bowls och diskuterar ungarnas märkeskläder och nivån på mäklararvoden har en viss satirisk charm, men den charmen är begränsad när det gäller en roman på nästan 300 sidor. Det är så tråkigt att man storknar, om man inte brister ut i sarkastiska gapskratt.
