Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Vis veteran. Jack Vreeswijk med flinke gitarristen Love Tholin bjöd på flera örhängen ur pappa Cornelis visskatt.

Stämningsfull kväll inledde visdagarna

Jack Vreeswijk har bra tryck i rösten när han inleder med "Rosenblad, Rosenblad" och Love Tholin förhöjer upplevelsen med svängigt gitarrspel.

Vi bjuds en skön blandning av bluesiga bitar, historier om rumlare och örhängen signerade pappa Cornelis, som "Jag hade en gång en båt" och en fin "Somliga går med trasiga skor".

Mest gripande blir det när visknutten framför vaggvisan som fadern skrev till honom själv när han var liten. Jack Vreeswijk ser nästan lite besvärad ut när han får ta emot applåderna efteråt.

Allra mest gillar jag nog ändå "Hopplös blues" med sitt riviga bluegrass-spel som får handklappandet och tåvickandet att ta fart mellan stolsraderna i Hwitans trädgård. (För den som vill se mer av Jack Vreeswijk så kommer han till Nöjeshallen i Varberg 24 oktober.)

Efter Vreeswijk bäddar Pernilla Andersson ned trädgården i stillsamma pianotoner och sammetslena ord i "Om ingen annan".

På det följer kärleksförklaringar i "Som en ö" och "Dansa med dig" men vi får även lite mer allvarliga bitar som Eldkvarns sorgliga "Huvudet högt" och eftersom ingen viskväll är komplett utan Alf Hambe en fin "Kajsas udde".

Premiärnerver får henne att glömma texten tre gånger, men trots det charmar hon publiken.

Mitt problem med Pernilla Andersson är dock att hon är alltför mycket av en traditionell vissångerska. Här finns ingen direkt nerv, inget som får skava eller värka ens lite, det är ljuvt, smäktande och finstämt mest hela tiden och därför i grunden rätt ointressant.

Men visst glimrar hon till ibland, tolkningen av Olle Ljungströms "Nåt för dem som väntar" känns innerlig och Fredrik Rönnqvists ensamma slidegitarr bidrar till en stämningsfull stund.

Kvällens huvudnummer Ebbot Lundberg har gjort en lyckträff i valet av kompband, bröderna Anders och Staffan Ljunggren i duon Trummor och Orgel (tänk ett Hansson & Karlsson för tiotalet).

Trion vaggar in publiken i ett jazzigt landskap med "The Stranglers Golden brown".

Via vals och bossanovatoner för de publiken vidare och vi får bland annat en mäktig "Riders on the storm" (The Doors) och en lika lekfull som ösig "Fri som en vind" (Lill Lindfors).

Orgeln är till naturen ett rätt odynamiskt instrument och därför känns låtarna lite jämtjocka stundtals men gamla Zombiesdängan "She's not there" funkar otroligt bra och "Golden Age" (Union Carbide Productions) blir skön om än smått ofokuserad.

I extranumret bjuds vi en råtung version av Beatles "Tomorrow never knows" och det är en maffig ljudmatta som läggs över Hwitan.

Så det blev väl mot slutet mer av rock'n'rollkväll än visafton. Men det verkade rätt många i publiken uppskatta, så även undertecknad.

Bild: Daniel Molund
Bild: Daniel Molund