Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Folkkär. Ulf Lundell lockade 2 400 åhörare till konserten i Societetsparken i Varberg. Artisten är omgiven av ett tungt rockmaskineri men bjuder även på mer lyriska partier. Tångbad. Ulf Lundell avvaktar med publiksnacket, men talar sedan om Varberg som kurort.

Sommarpubliken sjöng allsång med Lundell

Musik konsert

Ulf Lundell Societetsparken, Varberg, 12/7

Han slösar ingen tid på försnack, Ulf Lundell. På slaget åtta är han kär och galen igen på en jättelik uppbygd scen i Societetsparken.

Den publik som anländer sent, märkligt många, missar en ösig första sektion under konsertens första halvtimme.

Detta är, enligt Lundell själv, den seriösa delen. Inte för att man hör så mycket skillnad på nästföljande sektioner.

Det låter Lundell, kort och gott. Det vill säga likartade ackordsföljder och rytmer, sångarens sätt att frasera (eller snarare inte frasera) och versmakarens sätt att vara både banal och poetisk på en och samma gång.

Publiken är god och blandad, både ålders- och könsmässigt. Betydligt mera blandad än vid förra höstens framträdande på Halmstads teater.

En utomhuskonsert i Sommarvarberg, en av få solvarma milda kvällar, lockar förstås alla möjliga kategorier nöjeslystna, inte bara de inbitna fansen.

De sistnämnda får sina önskningar uppfyllda, när snön faller och publikjublet stiger. Låtlistan är mera varierad än den var i Halmstad, så blir det när man har nästan ett halvsekel av låtskrivarmaterial att välja bland.

Är vi lyckliga nu? frågar Lundell och verkar faktiskt, om inte lycklig, så åtminstone stortrivas på scen.

Ljudkvaliteten är också betydligt bättre än i Halmstad, även om den som av en händelse verkar vara allra bäst just där mixerbordet är placerat.

”Bente” är första lugna låten, ett lyriskt parti mitt i det malande tunga rockmaskineriet, som fortsätter med ”Evangeline”. Någonstans däremellan tilltalar Lundell publiken för första gången med ett kort tack så mycket.

”Omaha” bygger på det melankoliska stämningsläget, men det bryts med Reeperbahns hårda rockriff. ”Stackars Jack” bjuder på en nostalgitripp, ”Fram mellan stenarna” är sista numret i den seriösa avdelningen.

Varför ”Förlorad värld”, som följer därnäst, skulle vara mindre seriös är oklart, men det får väl skyllas på upphovsmannens ironi.

Första publiksnacket kommer långt, långt in i programmet, och då handlar det om Sveriges kurort, Varberg, där Lundell delger publiken en upplevelse med tångbad på 1980-talet. Inte en helt angenäm upplevelse, av anekdoten att döma.

Frågan har ni sommarångest? riktad till publiken besvaras av Lundell själv med ett angrepp på Ernst Kirchsteiger, som, enligt Lundell, skapar ett mys som han själv aldrig skulle vilja dela. Men han vill gärna ha en publikapplåd för att han har byggt en odlingsbänk.

Kärlek vill han också ha, i nästa låt, och ”Öppen väg, öppen bil” är drömmen om den eviga sommarfriheten utan överjagets kontroll.

Hårdare politiska uppmaningar blir det med påminnelser om att det är valår nästa år, och att det är folket, inte Reinfeldt, som bygger landet.

Tillbaka till romantiken i ”Älskling”, därefter en kort paus, och så på’t igen. ”(Oh la la) Jag vill ha dig” får ett släpigt karibiskt gung i ett mellanspel.

”Hem till dej” fångar återigen sommarhedonismen, medan ”Jag har jobbat för hårt” är stoikerns klagosång.

Extranummer är en känslosam version av ”Hon gör mig galen”, där publiken får stå för refrängen i allsång. Det är lika stillsamt vemodigt som själva sommarskymningen.