Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Segt i början – sedan stiger spänningen

Efter tolv timmars läsning, varav tio i ett svep, lägger jag ner Det som inte dödar oss och konstaterar att Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist är tillbaka.

Litteratur

David Lagercrantz
Det som inte dödar oss
Norstedts

Jag tvivlade på det de första hundra sidorna, som är sega och späckade med ändlösa förklaringar till begrepp som savant, forskning om artificiell intelligens, primtalsfaktorisering och avancerad datahackning. Alla karaktärer presenteras och sätts in i sitt sammanhang och Salander/Blomkvists medverkan är sparsam.

Läsningen stoppas också upp då och då av ovanligt stolpiga formuleringar, vilket är en smula förvånande då David Lagercrantz lär ha påstått att han möjligen är en bättre stilist än Stieg Larsson. Det kanske han är, men i så fall visar han det inte här.

Intrigen är komplicerad och mycket uträknande skapad för att passa en internationell läsekrets. Såväl amerikanska underrättelsetjänsten som organiserad brottslighet med ryska förtecken är inblandad. I stora drag handlar boken om Lisbeth Salanders dataintrång på NSA och de konsekvenser det får, om Frans Balder, svensk forskare vid ett amerikanskt företag, som upptäcker oegentligheter och därför måste dö och hans autistiske åttaårige son August, som han förlorat vårdnaden om.

Samtidigt är Mikael Blomkvist på väg att bli en föredetting och Millennium verkar ha spelat ut sin roll. Ingenting roar honom och han har inga scoop på gång. Men sedan börjar det hända saker på alla fronter samtidigt och tempot skruvas upp ordentligt.

Det som inte dödar oss blir både rafflande och gripande och de flesta karaktärer från trilogin dyker upp på ett eller annat sätt, så att ingen ska kunna missta sig på att detta är en Salander/Blomkvist-deckare. Att den inte är trovärdig för fem öre bekymrar mig inte eftersom Millenniumböckerna är sagor för vuxna och i sagor har hjältarna ofta förmågor utöver det vanliga. Där är också haltande logik tillåten så länge spänningen upprätthålls. Jag är övertygad om att de flesta fans blir nöjda, men faktum kvarstår: boken känns spekulativ, precis som man kan vänta sig av ett beställningsverk. Här ska göras pengar och här ska skrivas så att alla utländska förlag blir nöjda.

David Lagercrantz blir sur när folk tror att han tackade ja till att skriva boken av ekonomiska skäl. Han har också sagt att han är trött på att vara berömd. Så varför väljer han då inte att skapa sina egna romankaraktärer i stället för att återanvända någon annans? Han kommer alltid att vara ifrågasatt och aldrig bli betraktad som en självständig författare.

Fotnot. På nästa uppslag kan du läsa en intervju med David Lagercrantz.