En unik, mystisk och lite småknäpp kvinna blir åtrådd av filmens manlige huvudperson. De till en början tafatta försöken att vinna hennes hjärta får honom att så småningom komma ut ur sitt skal och förverkliga sig själv.
Känns det igen? Inte konstigt. Mallen har trots allt gett skådespelare som Julia Roberts, Audrey Hepburn och Goldie Hawn några riktiga blockbusters genom åren. Och kvinnan som livsprojekt, tja, det temat har väl stötts och blötts sedan Homeros dagar.
I Paper Towns är det som om både författaren John Green och filmteamet kommit på sig själva med att inte vara originella.
Därför sägs det rätt ut att sensmoralen i berättelsen om Q:s passionerade kärlek till grannflickan Margo i själva verket är att vi är mer än våra myter. Bakom alla förutfattade meningar finns riktiga människor, som har flera lager. Hejarklacksledaren kan vara smart, den sexfixerade nörden en hjälte. Och så vidare.
Det är en rimlig tanke, en fin poäng att göra. Synd bara att Paper Towns inte alls gör den. Filmen följer istället mallen och blir förutsägbar.
Efter att ha åkt på en äventyrlig och romantisk bilfärd tillsammans med Q genom hemstaden, försvinner Margo. Bakom sig har hon emellertid lämnat ett antal fiffiga ledtrådar.
Q bestämmer sig för att tillsammans med sina närmaste vänner ta reda på sanningen om Margo, och hitta henne i lagom tid till skolbalen.
Slutprodukten blir en blandning mellan deckare och tonårskomedi, utan att vara särskilt nyskapande i något av fälten. Men mysig och lite rolig är den ändå trots allt.