Prisad. Elin Boardy romandebuterade 2008 med ”Allt som återstår”, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. ”Tiden är inte än” är hennes fjärde roman.
Prisad. Elin Boardy romandebuterade 2008 med ”Allt som återstår”, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. ”Tiden är inte än” är hennes fjärde roman.

Sagoaktig skildring av en vidrig tid

ANNONS
|

Elin Boardy tycks vara ute på en stor mission: att skriva queerfeministisk historia. Eller rättare sagt: skriva om historier ur ny synvinkel. Förra boken ”Mary Jones historia” var en omskrivning av R L Stevensons ”Skattkammarön”. Nya boken ”Tiden är inte än” handlar om 1350-talet och pestepidemin som dödade en stor del av Europas befolkning. Om romanen har en direkt litterär förlaga vet jag inte. Skildringar av digerdöden, eller svarta döden, finns det mängder av allt sedan den tid då pandemin rasade.

Huvudperson är en namnlös ung kvinna som ger sig iväg från Skåne till Nordtyskland. Där skär hon av sitt hår och byter till manskläder – författaren byter också pronomen från hon till han. Senare byter hen både kläder och namn allteftersom situationen kräver. På vandring genom Centraleuropa möter hen alla pestens aspekter: avfolkningen, sorgetrauman, desperata försök att bota med örtmedicin, apokalyptiska stämningar och flagellanternas religiösa fanatism.

ANNONS

Boardys allvetande berättare förutskickar också framtiden för de platser romanfiguren besöker. Som Oswiecim, Auschwitz, en historisk parallell till att judarna fick skulden för digerdöden, ett antisemitiskt syndabockstänkande vars myter lever än i nazistkretsar. Till slut hamnar huvudpersonen hos beginerna, en frisinnad nunneorden som på 1400-talet dömdes som kättare. Då har också hennes (jo, hon är en cis-kvinna trots allt) egen tragiska familjehistoria avslöjats.

En ung man på vandring mot sin bestämmelse, sitt öde, är folksagans grundmotiv, och trots alla hemskheter har Boardys skildring något sagoaktigt över sig. Det finns hemtrevnad och solidaritet mitt i svarta dödens skräck. Boardys medeltid bygger uppenbarligen på gedigna kunskaper, men tenderar också ibland att bli mera folklivsskildring än roman.

Hur vanligt det var med kvinnor i manskläder på senmedeltiden torde vara svårt att fastställa. Helt klart är emellertid att företeelsen funnits i många epoker, och att digerdöden på många sätt i all sin makabra tragedi innebar en befrielsemöjlighet för kvinnor. Bristen på folk och arbetskraft gjorde att kvinnor fick ta över gårdsbruk och handelsinrättningar. Kättarrörelser växte, uppror bröt ut. Till och med den intellektuella historien gav plats åt kvinnor: medeltidens första kvinnliga yrkesförfattare Christine de Pizan började sin verksamhet i efterdyningarna av de stora pestvågorna.

ANNONS
ANNONS