Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/71

Recension: Kiss, Scandinavium, onsdag

Recensenten har inte haft roligare på en konsert på länge. Kanske aldrig. Kiss avskedsshow i Göteborg, 46 år efter att de var här första gången, är bjussig pangpang-underhållning med extra allt.

Konsert

4

Bäst: Vilket underbart bjussigt spektakel.

Sämst: Ja alltså det låter ju inte kanon jämt.

Publik: Smockfullt.

Vi vill rocka hela natten! Känna på Paul Stanleys kärlekspistol! Sätta himlen i lågor, ringa Doktor Snusk, träffa åskguden som sprutar eld och blod, slicka upp det och boarda ett plan till Detroit Rock City! Vi vill ha trumsolon så långa att trummisen hinner göra sin kvällstoalett och gitarrsolon med gnistskott ut gitarrhuvudet! Och framförallt så älskar vi det högljutt!

Allt det där plus glasyr och körsbär på toppen får vi när Kiss gör sina sista två timmar någonsin i Göteborg och hade det inte varit för det alltid så sega 4G-nätet i hockeyborgen så hade Kiss Army haft en ny, väldigt senkommen, 48-årig synthare som medlem klockan 22.52. Eder recensent med mungiporna upp vid öronen.

Ingen hejd på spektaklet

I avslutande ”Rock’n’roll all night” är det nämligen ingen hejd på spektaklet när bomber följer på granater och pyroteknik så kraftfull att det är lika bra att lägga ner GP:s nyårsfyrverkeri på studs. Gene Simmons lyfts till taket på en flygande platå, Peter Criss-ersättaren vid trummorna gör detsamma bakom ett enormt skynke med ett smäckert kattdjur. På scen sprutar en orm rök, de uppskattningsvis tio meter höga Kiss-statyerna på sidan av scenen lyser upp, Paul Stanley svingar sin pråliga gitarr runt runt och smäller den till sist i golvet samtidigt som hela Scandinavium fylls av ballonger, konfetti och jättelika serpentiner som kommer att hänga kvar och dingla när Frölunda går på is i september. Och jag kan inte minnas när jag hade lika kul på en konsert senast. Förmodligen aldrig.

På avskedsturné

Aktiebolaget Kiss är på avskedsturné, fullsminkade och allt, och de två kvarvarande originalmedlemmarna Paul Stanley och Gene Simmons är 70 respektive 72 år gamla 10-åringar som uppenbarligen aldrig slutat leka med elden eller klippt sig. De har genom åren fått pisk av framförallt fansen för att vara giriga och det må vara hänt, de har ju trots allt sålt luftgitarrsträngar i sin webshop, men som förstagångsbesökare till ”the hottest band in the world” så förstår jag inte vad alla dillar om. Bjussigare show får du verkligen leta efter.

Pangpang-underhållning

De två timmarna lider av möjligen totalt tio minuter där det inte är fullt ös medvetslös, i övrigt får du spjärna upp ögonlocken för att inte missa något. Storslagen amerikansk pangpang-underhållning som är regisserad in i minsta raketskjutning. Utan att för den skull tappa bort hjärtligheten.

Låtlistan innehåller alla gamla hits där ”Detroit Rock City”, ”Love Gun” och ”Heaven’s on fire” låter vassast men det är inte bara för musiken vi är här. I så fall hade det varit rimligt att anmärka på att Paul Stanley vrålat sönder sin röst så till den milda grad att hans prat- och sångröst numera låter som en häxas efter två paket Prince utan filter. Vem fasen bryr sig? Det är bara rock’n’roll och jag älskar det.