Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Högaktuell. Ebba Witt-Brattström släppte nyligen ”Kulturmannen och andra texter” och nu kommer alltså den omdebatterade ”Århundradets kärlekskrig”.

Poetiska nedslag om äktenskap i sönderfall

Litteratur
Ebba Witt-Brattström

Århundradets kärlekskrig
Norstedts

Titeln vinkar till Märta Tikkanens diktsamling från 1978, ”Århundradets kärlekssaga”. Båda böckerna kan sägas handla om akut äktenskapskris mellan skapande personer som varit gifta länge.

Några frågor infinner sig genast: Hur ska en kunna läsa boken utan att blanda ihop verklighetens nyskilda Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl med bokens Hon och Han?

Och: Vad är egentligen en punktroman?

Låt oss börja utifrån med själva formen. Punktroman är en med svenska mått ovanlig genre, den har sina traditioner i Norge. Det är en experimentell, collageartad berättarstil som närmar sig poesin. Punktromanen har ingen traditionell handling; teman och repliker varieras, turneras och återkommer. ”Århundradets kärlekskrig” har även lånat drag från dramatiken, allt som sägs är repliker, antingen talar Hon eller Han.

Här finns alltså ingen rak handling, vi får poetiska nedslag från ett äktenskap i upplösning. Varje sida är rikt tryfferad med citat och litterära referenser som får recensenten att ömsom smacka belåtet med tungan av igenkänning, som när några favoritrader av Karin Boye dyker upp (Det vore underligt att känna ditt tunga huvud mot mitt bröst), ömsom grumsa missbelåtet över hur glömskan griper kring sig (vem skrev om kallt hjerta, gul hy?)

Det kryllar av världslitteraturen, allt från Höga visan till Beatles via den postmoderna poeten Ann Jäderlund och Tove Janson.

Det handlar alltså om ett trettioårigt äktenskap i sönderfall. Det finns anspelningar på andra kriser och försoningar som ”hamncafé-försoningen”. Precis som i Tikkanens bok förekommer våld, både fysiskt och psykiskt. Han är arrogant och hon är ofta rädd för honom ”Bara du höjer handen/för att ta ett glas ur skåpet/duckar jag.”

Jag roar mig med att närläsa båda böckerna parallellt. Märta Tikkanen skriver:

Behåll dina rosor

duka av bordet istället

Behåll dina rosor

ljug lite mindre istället

Behåll dina rosor

hör vad jag säger istället

älska mig mindre

tro på mig mer

Behåll dina rosor!

Hos Ebba Witt-Brattström 2016 blir det:

Hon sa:

Behåll dina maskrosor.

Slå mig mindre.

Älska mig mera

Han har ett viktigt arbete i Styrelsen. Hon på Departementet med feministisk agenda. Han liknar den verksamheten vid en sekt och han är missnöjd med henne, ”En kvinna ska vara varm/och hängiven mannen.”

Han vill också att hon ska vara god. Lite som en mamma men inte riktigt. Han har stagnerat med minst sagt mossiga idéer av typen ”Får en man inte vara man” och ”Mannen är överlägsen kvinnan./Så har det altid varit/och så kommer det att förbli.”

Vad vill hon av honom då?

Hon vill bli tagen på allvar, vill inte bli hånad.

Hon vill inte behöva vara rädd

Hon vill dialog och är den som är beredd till försoning.

En nyckelscen tycker jag är när hon refererar till en underbar natt när hon trodde att hon nådde honom, att problemen skulle gå att lösa. Hon var lycklig i flera veckor innan hon förstod att han lurat henne, igen.

Hon har blivit manipulerad och vad värre är, genom att vara förebild för många kvinnor dragit dem med sig:

”Min skuldbörda är enorm.

Hur många systrar har jag lurat?”

Är Han en karikatyr av mannen i allmänhet eller kulturmannen i synnerhet? De har våning och klassisk bildning och statusjobb. Har deras problematik kring makt och kön något att säga oss andra? Svar ja!

2016 utför kvinnor fortfarande mer av hemarbetet, tar ut mer föräldraledighet och har sämre lön för samma arbete. Män är överrepresenterade i styrelser. Unga kvinnor har sämre psykisk hälsa och utsätts för sexuellt våld. För att inte tala om andra strukturella missförhållande som kanske är svårare att få syn på som mansplaining och manspreading. Kort handlar detta om att ta plats och tro sig veta bäst.

Listan kunde fyllas på och bli både utförligare och sorgligare. Men jag släpper det och tänker att det är riskabelt att avfärda bokens manlige huvudperson som mossig, nästan komisk. Vad är det annat än hans idéer om mannens överlägsenhet som gör att vägen till jämställdhet blir så otroligt lång och färden så mödosam?

Jag ser en intervju i tv med Ebba Witt-Brattström. När slutet av boken diskuteras gör journalisten en klassisk sammanblandning av verk och författare; hon talar om skilsmässan, att Hon lämnar Honom.

Författaren ler stort och säger:

- Det är din tolkning, du vill att hon ska lämna honom.

Slutet är alltså öppet för tolkningar och det uppskattar jag. Ingenting är enkelt och jag tänker på några rader av Märta Tikkanen: Detta drabbar oss inte av kärleks brist utan av kärleks förtvivlan .

Om man läser boken som en lägesrapport om tillståndet mellan könen i dag så är ju en skilsmässa inte precis någon lösning eller ens en utväg.

I ”Århundradets kärlekskrig” hälsar Hon sig varmt välkommen hem, men stänger inga dörrar.