Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Spretigt. I vanlig ordning bjuder Wilco på många oväntade vändningar i låtarna. Charmigt, tycker recensenten Jan Andersson.

Oberäkneligt Wilco väljer den bökiga vägen

Rock

Wilco
Schmilco

(Anti/Playground)

Jeff Tweedy skriver poesi, producerar plattor åt bland andra Mavis Staples och Richard Thompson och har släppt en live-dvd med egna soloinspelningar.

Däremellan, alltså när han inte inte turnerar med sin son i duon Tweedy eller hoppar in som skådis i tv-serien Parks and Recreation, då gör han ny musik med Wilco. Och inte heller då gör han det lätt för sig.

Schmilco är inget svårt album men Tweedy & co låter bandets i grunden rätt enkla folkfärgade sånger byta takt och riktning lite som de vill. Låtarna vinglar hit & dit, de stretar emot, stannar upp och gasar på igen, oberäkneliga som ett rattfyllo. Men betydligt charmigare.

När den inledande besvikelsen lagt sig över att de ”kastar bort” klockrena melodier och kör sina snyggaste harmonier i en flismaskin, då är det lätt att uppskatta det som faktiskt kommer ut.

För i den stundtals skeva psykedelikan ryms även akustiska gitarrer, sporadiska trummor, handklapp – och såklart Tweedys tänkvärda texter, om sin döda mor, om sina frustrerade ungdomsår, om de små segrarna och livet som inte alltid blir som man tänkt sig.

Ändå är det de båda avlutande låtarna We aren’t the world (Safety girl) och Just say goobye som jag helst vill lyfta fram. Just för att de inte är så arty utan bara ... vackra.