Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/5

Musiken frälser mer än budskapen på Gullbrannafestivalen

Jag är döpt och sedan konfirmerad. Men där stannar det. Gullbrannafestivalen är en kristen musikfestival. Jag vet varken vad det innebär i praktiken eller vad jag ska förvänta mig.

Räknar från noll. Nyfiken. Går för att se Frida Sundemo. Det är drömsk och synthig indiepop som förtjänar något mer än det glesa antal som lyssnar. En omslutande ljudbild, slagverk som tar plats. När ”We are dreamers” spelas inser jag att allt före bara varit intro – den blir en naturlig avslutning.

Vidare till Jimmy Needham. Amerikanen är rolig och spontan, han behöver bara någon minut för att publiken ska krypa in i hans bakficka. Med sig har han en trummis och en basist – en norrman som Jimmy träffat första gången i dag. Framförallt är Jimmy Needham en musikalisk fröjd med sin gitarr och sitt munspel, en vit Stevie Wonder, allt sker så löjligt naturligt.

Halvvägs in håller han ett långt mellansnack, eller rättare sagt en predikan där polarna synd och helvete får lite scentid.
Han talar till ett ”ni” där jag står utanför. Och jag blir indirekt informerad om det besvärliga faktumet att evig eld väntar mig.

Det är dock med en positiv känsla jag lämnar, med musiken i minnet, och tar mig till kanadensiska Newworldson. Det sex man starka bandet spelar i Skeppet, som faktiskt är en kyrka, och jag ser kyrkscenen i Blues Brothers framför mig. Det är funkig gospelsoul i världsklass.

Musiken på Gullbrannafestivalen är fantastisk, men Jesus har så stor roll att det blir svårt för mig att uppskatta helheten. Däremot kan jag definitivt föreställa mig att du som kristen får årets upplevelse här.