Trots att diktaren Lars Norén först fick ge vika för dramatikern, sedan dagboksskrivaren Lars Norén, så märks det, inte minst just i dagböckerna, att diktandet ännu pågår. Samlingen ”Stoft” är precis som dagböckerna ordnad kronologiskt, från juli 2015 till februari 2016. Precis som i dagböckerna är det också diktarens avsked till livet som utgör temat.
Han talar om en storslagen ensamhet ”bortom nation, samhälle, kyrka, samfund, familj, kotterier, samtid”. En det långsamma döendets hemlöshet, en längtan efter en plats bortom språket och bortom begären. Men trots att hela projektet, dagbok som diktbok, mest uttrycker förberedelser för döden, att avbegära livet och avlägsna sig från sig själv, finns här också rörande uttryck för att hänga kvar en liten tid, framför allt i kärleken till yngsta dottern: en kärlek som känns som ”ett sår”.
Med hjälp av filosofiska färdkamrater, Rudolf Otto, Helmuth Plessner, Roger Caillois, men framför allt Simone Weil och Martin Heidegger, försöker Norén förbereda sig på intet. Man anar att begären varit starka, inte minst de konstnärliga uttrycksbegären, eftersom avbegärelseprocessen är så utdragen. Begäret finns kvar, att ”uttala sin förintelse på sitt eget språk”. Med dagböckerna och diktningen kan Lars Norén mycket väl ha skrivit litteraturhistoriens längsta dödsmässa över sig själv.
Han ”angriper sitt avslutande öde” och uppskattar en ”minskande ångestvärld”. Han uppmanar sig själv att ”lämna i det oförklarliga stoftet” det som ”du har gett mening”. Begäret, skrivandet, är främst en längtan efter att ge mening åt det korta liv som egentligen bara är bron mellan intet (före födelsen) och intet (efter döden). Intet är en befrielse, eftersom det varken kan ägas eller berövas. Livets strävanden är fåfängliga, eftersom allt tas ifrån en i slutögonblicket. Att vara ändamålslös och utan orsak är en nåd att bedja om.
Mot bokens slut begår diktaren en storslagen Infernovandring i Dantes fotspår – flickmördaren Marc Dutroux blir som tur är inte hans Vergilius - och ställer träffsäker diagnos på krigsförbrytare som Tony Blair, George Bush, Saddam Hussein, Stalin, Khomeini och Dr Mengele.
Men han apostroferar också gestalter som skildrat 1900-talets ofattbara lidanden med humanistisk ära: Primo Levi, Jean Améry, Robert Antelme (Marguerite Duras make). Slutdikten är ljus av försoning, som en psalm: ”Jag är vid det vackra/slutet, i början/av musiken”.
