Att kvinnor deltar i det offentliga samtalet tycker vi i dag är något självklart.
Men för inte så länge sedan var det sällsynt, för att inte säga närmast förbjudet, för en kvinna att lägga sig i samhällsdebatten. Detta visar Kristina Lundgren i sin nya bok ”Alltför mycket kvinna”, som handlar om journalisten Else Kleen, som i ett tryckfrihetsmål år 1940 dömdes för sin samhällskritik till två månaders fängelse.
Boken om Else Kleens liv och karriär är en verkligt intressant historia, som visar hur en ung kvinnlig journalist, till en början hänvisad till tidningarnas ”hem- och hushålllssidor”, kunde utvecklas till en kraftfull undersökande journalist, vars reportage satte avtryck i såväl samhällsdebatt som lagstiftning.
Else Kleen gjorde sin effektfulla entré i tidningsspalterna år 1906 med ett stort modereportage, till vilket hon egenhändigt hade tecknat illustrationerna. Sedan skrev hon under 55 år, fram till 1961, i tidningar som Dagens Nyheter, Stockholms Dagblad och Stockholms-Tidningen.
Dessutom gav hon ut en rad böcker. Att teckna och måla hade hon lärt sig i unga år, då hon utbildade sig till konstnär, men skrivandet var något hon utvecklade på egen hand.
Att vara feminist såg Else Kleen som något fullständigt självklart. På en skämtteckning i satirtidningen Puck 1912 är hon avbildad i täten för ”Suffragetternas mobilisering”. Hon stod på barrikaden för kvinnlig rösträtt och betraktades tillsammans med Elin Wägner som ”en av rösträttsrörelsens pressdrabanter”.
Under signaturen Gwen blev Else Kleen sin tids modeorakel, samtidigt som hon skrev handfast om hushållsskötsel, agiterade för rösträtt och för kvinnornas inträde i tidigare manligt dominerade yrken. Det här var ämnen som gick an för en kvinnlig journalist – de hade ju ett nära samband med den traditionella kvinnorollen.
Men när hon under 1930-talet gav sig in på kompakt manligt dominerade samhällsarenor, som mentalvård, ungdoms- och kriminalvård, började det brännas under fötterna på Else Kleen.
Hennes journalistik från denna tid är ett tidigt exempel på ”undersökande journalistik”. Hon reste omkring till så kallade skyddshem, där såväl ”vanartiga gossar” som föräldralösa barn togs i förvar, och hon skrev starkt kritiskt. ”Kroppsstraff i tid och otid / felaktig och grym uppfostringsmetod”, lyder rubriken till ett av hennes reportage.
Else Kleens kritik av missförhållanden på uppfostringsanstalter, men också inom mentalvård och på fängelser, som Långholmen, där hon själv så småningom fick ”skaka galler”, gavs stort utrymme i pressen. Hon väckte debatt, för att inte säga skandal – inte bara bland allmänheten, utan också i riksdag och regering.
En pikant sida av saken var ju att Else Kleen vid denna tid var gift med den socialdemokratiske socialministern, Gustav Möller, som blev hennes fjärde man.
I den gängse historieskrivningen har Else Kleen avfärdats som ”ministerns vilda fru”. Men Kristina Lundgren, som själv är docent i journalistik vid Umeå universitet, visar hur hennes undersökande journalistik verkligen påverkade sin tid. Den ledde till sociala reformer och lagändringar till förmån för de mest utsatta i 1930-och 40-talens samhälle.
Kristina Lundgrens bok lyfter fram en spännande kvinnlig journalist ur arkivens glömska. Dessutom tecknar den en levande bild av den moderna yrkeskvinnans utveckling: från en marginell position till en central aktör med kraft att påverka på samhällets alla områden.
